William Soovik Grand Finale har nu gett ut ett fjärde album.
Once More, Dear Friends! är jazz med stor rockinspiration. Ruffiga (dock inte bara, utan även känsliga) melodier, intrikata harmonier och rytmer. Det finns en förtjusande blandning i den här musiken. Det rustika och oborstade går hand-i-hand med dess antiteser; det sofistikerade och eleganta.
Elgitarr, kontrabas och tenorsaxar, lugna passager som bryter med de intensiva dito. William Sooviks trumpinnar vandrar på trummornas skinn och dess kanter. Lätt, hårt och finurligt. En rockinspirerad jazz. Charmfull och fastbitande. Skeva harmonier som skär, men landar mjukt; som skapar en spänning som gör att det hela tiden finns ett engagemang som lyssnaren kan ta tag i.
Vidare är den diversiva metriken i musiken är stor behållning. Ja, avigheten känns, och ska kännas. Kan det vara så att Frank Zappas musikaliska ande har varit och snuddat vid Soovik och hans musikaliska kamrater? Ja, vem vet… Men inte helt osannolikt.
Detta är musik som påverkar. Musik som skapar en översköljande effekt av signalsubstanser i min jazz- och rockhjärna. Exempelvis femtakten som stilla och suggestivt kommer emot mig, en minut in i låten Bäd. Det är så att man blir bergtagen. Den har en märklig förförisk kraft. Ja, förutsatt att man gillar ett ostinatoriff i femtakt som sedan går över i ett traditionellt (nåja) gitarrsolo. Joel Fabianssons gitarr är som alltid välljudande och spännande. Han gör att den sonora stämningen kan ändras på ett ögonblick, från näst intill ambienta passager till rockiga diton. Sedan har vi ju Signe Lykkebo Dahlgreen och Malin Wättring med sina tenorsaxar. Tonerna är skarpa, lena, precisa och jazzrockiga. En viktig ingrediens i Grand Finales musik generellt, och specifikt på detta album. Till exempel i låten Korthuset, där deras solon går från att vara en mild skogsstig till en intensiv tonväg. Sedan har vi kontrabasisten Viktor Reuter. Det skulle vara lätt att klichéartat säga att han är en grund som musiken lutar sig mot. Ändock, det är lite åt det hållet. Men. Han har en jazzig kornighet i sitt spel som verkligen fascinerar, och som man bör zooma in lite extra på.
Låtarna är frammejslade med precision och framförandet är sömlöst. Men, det som jag tycker står i främsta ledet är intensiteten. Det är en intensitet som finns både i de högoktaniga delarna likväl som i de stillsamma. Det är här-och-nu-känslor som blandas med lite dåtida referenser och kommande förväntningar. Vågar jag säga att det finns ett mått av barnslig sprallighet förklädd i en förträfflig jazzorkester-kostym? Jo, så är det. En musikalisk utflykt av en spännande sort.
Favoritlåten – just nu i alla fall – är Bluesen. Det är som om bluesmusikern R.L. Burnside skulle ha ramlat ned i ett jazzhål i Göteborg; fyllt med skeva takter och toner.
Once More, Dear Friends! är ett smart, charmigt och briljant album helt enkelt.
Kommentarer