fredag 3 augusti 2018

Lättsamhet och seriositet - Mailintervju med William Soovik


William Soovik
Foto: Dublin Jazz Photography





Oförhappandes, så att säga, händer det. En får ett meddelande via Det Tornas Rymds facebook/messengersida, där det kommer ett förslag att lyssna på en nyutgiven skiva. Det är William Soovik, trumslagare i bl.a. Water Boogie System (som Det Tornas Rymd har skrivit om tidigare). Hans band Grand Finale var i faggorna att ge ut skivan ”Rustik musik” och han tipsade om den. Ja, tips är ju alltid trevligt. Så jag klickade på länken i meddelandet och började lyssna. Och… det var ju riktigt bra. Väldigt bra! Det är en blandning av jazz och rock i en lite annan tappninng. Inte som de flashiga (men bra) jazzrockbanden från 70-talet, typ Billy Cobham, Mahavishnu Orchestra och Brand X, som en kanske tänker på när ordet jazzrock kommer på tal. Rockdelarna på denna skiva är lite mer ”öppnare” i ljudbilden och komponeringen. Och jazzdelarna, som jag tycker står för merparten, är tydligare än i de tidigare berörda exemplen. Och det är mer avskalat och direkt. Det första jag hör, i låten Trucking, är blåsmelodier som går åt svensk tv-musik från 70-talet, fast i rockigare tappning. Det är musik som studsar och hoppar, där blåsarna oftast står för riffandet! Där melodierna är kurviga, snäva, milda och raka. Det är en öppen och balanserad ljudbild. Det är riktigt givande och medryckande att lyssna på William Soovik Grand Finale och skivan Rustik Musik!
Jag tog chansen att fråga William Soovik om han ville ställa upp på en mailintervju med Det Tornas Rymd. ”Fasen vad kul att du gillar det Jonas!! Jag gör jättegärna en mejlintervju”, fick jag till svar. Så, sagt och gjort, började jag formulera frågorna till denna eminenta trummis och kompositör.

Första frågan som jag måste ställa är: Vad är ditt första musikminne?
– Under hela min uppväxt har min pappa arbetat som musiker i olika orkestrar och på shower, revyer mm. Jag har svårt att nämna ett specifikt tillfälle men jag minns att jag ofta fick hänga med på rep och sitta bredvid trummisen och titta och lyssna. Det var sjukt häftigt att befinna sig mitt i energin i en orkester som spelar live-musik tillsammans. Jag ville nog inget hellre än att sitta där själv en dag.

Hur kom det sig att du började spela trummor?
– Upplevelserna som jag nämner ovan var nog också en stor anledning till att jag ville börja spela trummor. Jag minns att jag också var sjukt sugen på att börja spela sax och velade ganska mycket fram och tillbaka. Morfar var amatör-trumslagare och hade ett trumset i stugan. Jag minns att jag fick prova det en gång när jag var typ 6 år. Efter det var jag helt hooked.
Vad var det med just trummorna som fick dig "hooked" på dem?
– Jag tror att det var den fysiska aspekten med att spela trummor. Att slå på något och få direkt respons. Och det var liksom väldigt lite motstånd med att spela trummor. Jag vet att jag provade att blåsa i en sax nån gång när jag var liten och fick inte ut ett endaste ljud. Med trummorna var det bara att grabba tag i valfritt tillhygge och smälla till. Enkelt! Sen var det också kul att jag kunde föra ett sånt våldsamt oväsen på just trummorna. 

Hur går det till när du komponerar och arrangerar musik till Grand Finale? Skiljer det sig från andra band som du är med och komponerar i?
– Det varierar lite hur jag skriver musik för Grand Finale men generellt så sjunger jag väldigt mycket när jag skriver musik. Jag tycker att det är det enklaste och snabbaste sättet att komma åt musik och toner på för mig. Jag fokuserar väldigt mycket på melodi när jag skriver musik, generellt. Om en låt har en stark melodi behövs inte mycket mer tycker jag. Jag gillar när det är sångbart och begripligt, men försöker nog ofta välja ackord och bastoner som kontrasterar enkelheten i melodierna. Jag gillar oftast inte att sitta och pilla för mycket och länge med mina låtar, utan försöker göra klart saker så fort jag kan. Om jag inte får ihop en idé så som jag vill, ganska snabbt, så släpper jag den ofta och går vidare till något annat.
I andra band bidrar jag med melodier och ackord också. Men där får jag nog ofta en mer rytmisk roll och fokuserar på groove's och rytmik, om vi skriver musiken tillsammans. Men det är också väldigt olika.

På Revelj hör man (ganska) tydligt hur det växlar mellan 4-takt och 6-takt. Om man jämför med exempelvis Genesis på 70-talet eller deras tidiga 80-talslåt Turn it on again, där de maskerar och nästan gömmer att det är en 13/8-takt. Är det något du är medveten om att det ska vara tydliga taktändringar eller taktbyten?
– Angående taktarter: Jag tycker att det är kul att använda mig av olika typer av taktarter om det tillför något till musiken. Om det fyller en funktion i en komposition. Jag tror jag gillar mest när jag inte tänker på att musiken håller på att byta taktart hela tiden, när det känns naturligt och inte konstruerat. Alternativt att det märks jättetydligt och blir en musikalisk effekt eller en väldigt tydlig musikalisk gest av det. För mig finns det en viss "macho”-vibb förknippad med att spela musik i udda taktarter, eftersom att det ofta är utmanande och svårt. Nåt som folk gör för att visa hur duktiga de är. Jag tror jag är lite allergisk mot hela den grejen och relaterar väldigt sällan till musik genom att räkna taktslag. Jag brukar faktiskt oftast lägga märke till taktartsbyten och sånt när jag måste notera musik, annars tänker jag sällan på det. Det var inte förrän nu, när du sa att Revelj byter mellan 4 och 6, som det slog mig att man ju faktiskt kan känna den så. På notpappret står den nog bara skriven i 3/4 takt, förutom på några ställen. Och jag tänker nog bara på hur melodin låter när jag spelar den, snarare än vilka taktarter den går i.
Jag spelar i ett band som heter Bone Machine. Viktor Reuter är med på bas även där. Kalle Nyberg och Adrian Löseth Waade spelar klarinett respektive fiol i det bandet och skriver också merparten av musiken. Ibland när jag får ett notpapper av dem på en ny låt kan jag tänka att vi aldrig kommer att kunna spela det, på grund av alla taktartsbyten och galenskaper på pappret. Men när du hör musiken spelas kan det låta som världens enklaste och finaste melodi. Du skulle aldrig kunna föreställa dig att det var 100 taktartsbyten bara i första temat. Det tycker jag väldigt mycket om!

Viktor Reuter
Foto: Marek Ciechowski

Melodierna och riffen går hand-i-hand med trumspelandet. Det är konkret och rustikt (som titeln på skivan anbefaller), dansant men även avskalat. Musiken blandar skörhet och hållfasthet i en underbar blandning.
Malin Wättring och Signe Dahlgreen framför sina saxofon- och klarinettoner med precision och frihet. Det är en stor behållning att lyssna på deras samspel och solon. När saxljuden spricker i frijazzartade bitar så börjar det spritta härligt i benen och en känner spänningen i hela kroppen! Viktor Reuter, med sin kontrabas i högsta hugg, spelar och får fram en snygg och knorrig ton. Det är även där frihet och exakthet i en fin förening. Växelverkan med William och hans trummor är galant. Till en början tyckte jag att gitarren kunde låta lite vid sidan om. Men det är ju så att Joel Fabiansson med sin elgitarr måste komma ut och emellan i tonregristret för att höras tydligt (bra gjort av teknikern Kim Ruiz!). Stundom kan jag få lite Marc Ribot-känningar av gitarren (han som spelade med. bl.a. Tom Waits.) Ljudet och framförandet från Joels gitarr är vackert och härligt att lyssna på i sin transparenta kornighet.

Malin Wättring
Foto: Amanda Adreas




 Du har ju fantastiska medmusikanter på din skiva Rustik Musik, hur kom du i kontakt med dem?
– Ja, det har jag verkligen! Känns så lyxigt att vara omgiven av så grymma musiker och människor, hela tiden! Jag har träffat alla lite här och där. Viktor träffade jag först när vi började tillsammans på Fridhems Folkhögskola 2008. Malin och Signe lärde jag känna på Högskolan för Scen och Musik. Malin gick i klassen över mig och Signe började samtidigt som mig, på hösten 2012. Joel känner jag genom massvis av gemensamma vänner. T.ex. delar han replokaler med Malin. Göteborg är ju en förhållandevis liten stad och vi är inte jättemånga som håller på med detta, så det är nog nästan oundvikligt att lära känna de flesta andra, som gör liknande saker.

Hur tycker du att det är med jämställdheten inom den musikgenre du verkar i?
– Detta är en väldigt komplex fråga som jag tror att jag och många andra skulle kunna ägna en hel bok åt att analysera och problematisera kring. Generellt så hoppas jag att musiker väljer sina bandkompisar utifrån hur de spelar på sina instrument och är som personer, snarare än vilket pronomen de använder. Medvetenheten kring den här frågan har ju ökat en hel del under de senaste åren, vilket känns som en positiv utveckling. Vi får alla försöka se till att det fortsätter så!

Signe Dahlgreen
Foto: Peter Gannushkin

Ser du Grand Finale som ett solo-projekt eller ett band? Hur tänkte du när du bestämde sättningen för bandet?
– Grand Finale har existerat i en eller annan form sedan typ 2011. Med olika musiker och olika typer av musik, så jag ser det nog som ett slags paraply för all musik som jag skriver på egen hand. Jag tänker att det kan vara en piano-trio eller en paradorkester men ändå heta Grand Finale. Planen för hösten är att prova att göra en platta där jag spelar nästan alla instrument själv. Vi får se hur det går!

Rustik Musik är inspelad i Nacksving Studio i Göteborg av Kim Ruiz. Den spelades in den 12-14 april i år 2018. Och den är utgiven av Abrovinsch Records. Nacksving, som också var ett skivbolag under några år, spelade in och gav ut många av västsveriges stora proggband på sjuttiotalet, så som Motvind, Nynningen och Nationalteatern. Alltså, ett namn med stora anor i svenskt musikliv.

Hur var det att spela in i Nacksving Studio?
– Det var så kul att spela in på Nacksving! Det är en av mina närmsta vänner, Kim Ruiz, som har spelat in och mixat musiken åt mig. Jag hade från början en idé om att spela in allt i en miljö som i första hand kanske inte är anpassad för akustisk musik och jag har länge velat göra något med Kim. Jag har hört så många pop-, rock- och punkplattor från Nacksving som låter så sjukt gött och jag tänkte att det soundet skulle passa bra för denna musik. Kim är verkligen en fantastisk och kreativ tekniker som tänker utanför lådan och är supermusikalisk och lyhörd. Jag tycker att denna inspelningen har ett helt unikt sound för sättningen. Kompakt, komprimerat å ganska torrt!
Hur gick inspelningen till? 
– Vi spelade in alla låtar under två dagar, live. Vi lade mycket tid innan vi började spela på att få till ett bra grundljud i alla instrument. Därefter tog vi några tagningar på varje låt. Jag satt själv i ett rum och övriga stod tillsammans i ett anslutande rum med en glasvägg emellan. Vi lyssnade inte så mycket på tagningarna under tiden utan gick mer på känsla. De tagningar som kändes bäst där och då var också de som slutligen hamnade på skivan.

Joel Fabiansson
Foto: Stig-Magnus Thorsén

Skulle du vilja beskriva ljudet/soundet på dina trummor på skivan? För det låter väldigt öppet om dina trummor. Även, som du säger, om inspelningen är kompakt och komprimerad. Eller har det mer med din spelstil att göra?
– När jag pratar om en kompakt ljudbild, i detta fall, tänker jag nog mer volym-mässigt än nåt annat. Alla instrument är ganska jämna i volym, skivan igenom. Det är inte ens så att solist-insatserna sticker iväg så mycket i volym, och det tycker jag får ljudbilden att kännas rätt kompakt. Sen håller jag med dig om att trum-soundet är rätt öppet. Kim jobbade mycket med rumsmickar [Mikrofoner som tar upp rummets akustik. Författarens anteckning.] i studion. Jag har länge varit helt förälskad i hur trummor låter i det stora rummet på Nacksving och det var något vi ville få fram. Sen är jag också väldigt kär i trumljudet på gamla skivor med t.ex. Led Zeppelin och The Who, som ofta låter ganska "rummigt" och öppet. Jag tycker att vi fick till det riktigt bra. Mycket rum men ändå ett tryck, en närhet och en värme.

När jag hörde låten Kung första gången så skrattade jag högt för mig själv och smådansade lite, för det är ju en väldigt (med-) ryckande låt och med, i mitt tycke, en massa humor. Skulle du säga att humor är en viktig och/eller stor ingrediens i Grand Finales musik? 
– Det är faktiskt många som har sagt det till mig. Att musiken jag skriver, både till Grand Finale och i andra band, är snudd på komisk, stundtals. Jag har nog aldrig skrivit musik med ambitionen att den ska vara humoristisk men jag gillar när det finns en lättsamhet i musiken; när den inte tar sig själv på för stort allvar men ändå är seriös. Jag tycker att musik är som roligast när både de som lyssnar och de som spelar har kul. Vidare tror jag att det behövs en del självdistans och lättsamhet för att vara verksam musiker i mitt fält, i allmänhet. Folk kämpar och sliter med projekt som ytterst sällan genererar några riktiga pengar, som är hopplöst svårbokade och som många inte ens tycker om. Jag är snart 30 år och måste varje vecka försöka förklara för folk varför jag inte vill ha fler timmar på mitt extraknäck, trots att jag nog egentligen skulle behöva pengarna. Hela situationen är lite komisk.
Vad menar du med att du "inte vill ha fler timmar på ditt extraknäck"?
– Hehe. Det jag menar är bara att jag gärna vill ha mycket tid då jag inte "jobbar på mitt extraknäck" eftersom att det ger mig tillfälle att utveckla mina musikaliska projekt. Trots att dessa, för det mesta, genererar väldigt lite pengar. Att få jobba med musiken är viktigare för mig än att ha ett mer konventionellt arbete som skulle kunna generera en stadig inkomst. Det kan nog framstå som ett ovanligt val att göra, för många som inte har valt att verka inom den sfär där jag och mina kollegor håller till. Det är ju i och för sig lätt för mig att känna såhär i nuläget då jag har möjligheten att leva billigt, inte har barn etc. Vi får väl se om några år. 

Har/hade du några musiker som förebilder som du tror påverkar ditt sett att spela och komponera?
– Jag har massor av musikaliska förebilder som helt säkert har påverkat hur jag skriver och spelar. Det där är ju något som är i ständig förändring och utveckling, för min del. Under det gångna året har jag lyssnat på mycket musik som jag upptäckte när jag var yngre: Frank Zappa, Led Zeppelin, Queen, Nirvana etc. Min pappa var som sagt yrkesverksam trombonist och arrangör under min uppväxt. Då blev det mycket storband och t.o.m marsch-musik. Det kanske inte hörs så mycket på just denna skiva men de tidigare upplagorna av Grand Finale har flörtat hejvilt med både Count Basie och John Philip Sousa. Allt detta i kombination med min kärlek till vanlig och ovanlig jazz och impro från hela världen har helt klart färgat mitt sätt att relatera till musik på.

Vilka möjligheter ser du för Grand Finale i framtiden?
– Jag ser en massa möjligheter! Jag har t.ex. länge drömt om att få till en mobil impro-orkester. Typ som en parad eller marsch-orkester som spelar nån slags jazz eller impro. Detta band kan vara vad som helst tänker jag. Det vanligare valet vore kanske att ha ett band för varje typ av musik och sättning som du spelar med men det blir så mycket styr med Facebook-sidor och instagramkonton och e-postadresser så jag tänker att det är smidigare att bara ha ett band. Jag tycker också att det är lite kul om folk inte riktigt vet vart de har en, musikaliskt. Att nästa platta kan komma ut med en jazz-trio eller en marsch-orkester eller ett rockband. Det är gött att kunna göra det jag känner för och inte känna att jag behöver bevisa något eller leverera vad folk väntar sig.

Dessa ord får avsluta denna intervju med William Soovik. Ett stort tack till William för att han ville delta i denna intervju! Jag måste å det starkaste rekommendera att ni lyssnar till hans band Grand Finale och plattan Rustik Musik. De går att lyssna bl.a här






Text och sammanställning: Jonas Persson
Intervjun gjordes via mail under juli och augusti 2018


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar