fredag 23 mars 2018

Intervju med Cell 9



Allvar i underhållningens korta format. Kraftfull rockmusik som kan tala svaga människors vilsenhet. Utövare och betraktare försöker hitta rätt och fel. En glädje i allvaret, ett kraftfullt här och nu.
Kan detta hittas i rockgruppen Cell 9? Ja, jag tror det. Men för att få veta mer tog jag kontakt med Torbjörn Weinesjö och frågade om de var intresserade av att göra en mailintervju för Det Torna Rymd. Det var de och vi gjorde en Messengergrupp där det under januari - mars fördes en konversation. Vad har de att säga om sin musik och vissa saker runt omkring dem?

Cell 9 - Thomas, Niklas, Torbjörn.
Foto: Jens Forsberg

Cell 9 består av Thomas Weinesjö 50 år, som spelar trummor, boendes i Upplands Väsby och till vardags jobbar som yrkeslärare. Niklas Wilhelmsson 48 år spelar bas, bor i Järfälla och jobbar som gymnasielärare. Torbjörn Weinesjö 48 år, spelar gitarr och sjunger, bor i Sollentuna och jobbar som biträdande teknikchef på TV. Här har vi att göra med familjefäder i medelåldern. Inte så spännande kanske? Jo, det är det som är spännande. Att dessa s.k. vanliga människor är arvtagare och förvaltare av den tunga och hårda rockmusiken. Torbjörn och Thomas har spelat med varandra tidigare i grupperna Veni Domine och Audiovision. Thomas har även figurerat i den amerikanska rockgruppen Saviour Machine.

Vad är era första musikminnen?
Niklas: Första musikminnet för mig måste nog vara Elvis. Han var en stor idol när jag var liten. Jailhouse rock och In the ghetto sjöngs det framför min spegel i alla fall.
Thomas: Jag minns tydligt min klasskompis i lågstadiet som alltid, när jag kom dit, spelade Sweet på hög volym.
Torbjörn: Musikaliskt minns jag Beatles, Elvis, Spotnicks och ABBA hemifrån.

Hur bildades Cell 9?
Torbjörn: Vi bildades 2016. Kan ha varit 2015.
Niklas: 2015
Hur kom det sig att det blev ni tre?
Torbjörn: Jag och Thomas har ju spelat ihop i mååånga år och har en kemi som fungerar. Nicke är en gammal kompis och spelkamrat där även kemin finns. När jag bad Niklas att lägga bas på en låt, innan vi formellt bildade bandet, visste vi inte att det skulle bli som det blev förstås. Jag tror man behöver följa upp goda trådar i livet. Lära sig att känna igen vad som sannolikt kommer ge god frukt längre fram. Jag har t.ex. stängt vissa dörrar under samma tidsperiod för att jag inte trodde det skulle fungera. När vi hade lagt en låt med bas så föreslog jag, tror jag det var, att vi skulle testa och repa då jag hade fler låtar i samma fåra liggandes. Där kom Tjompa in och på den vägen är det.

Vilken funktion fyller bandet för er?
Thomas: Cell 9 betyder för mig att jag får hänga med två sköna snubbar och spela tung musik. En musikalisk oas i tillvaron.
Niklas: För mig är Cell 9 en stor del av mitt musikhjärta. En glädje och tacksamhet i livet helt enkelt. Att få vara en liten kugge tillsammans med bröderna Weinesjö är svinkul! Att vi gör det mesta helt förutsättningslöst är en viktig del. En låtidé kan se helt annorlunda ut när den är klar.
Torbjörn: Socialt, att få hänga med bra gubbar i ett band. Det är en del i mitt sätt få uttrycka mig. Berätta om observationer man gör. Tankar som i och för sig kan vara svåra att krympa ned till en låttext, som de flesta ändå inte läser. Det är en rätt otacksam uppgift. Sedan ska jag nog vara ärlig att det finns en något pubertal glädje i att få spela ohälsosamt starkt.
Niklas, vad är det som är så speciellt att få spela med bröderna Weinesjö?
Niklas: Har du hör talas om det tredje hjulet? Nä, det är jättespännande att få vara med i projektet. Känt dem länge och de är djupa pojkar med stora hjärtan. Och våra rep börjar oftast med en timmes babbel om livet i stort och smått. Det kan bli en hel del tramsande. Men det är jag också en bidragande faktor till. Sen har de en otroligt stor musikalisk erfarenhet som jag får ta del av. Kul att utvecklas musikaliskt med dem!
Hur länge har ni spelat tillsammans Thomas och Torbjörn?
Torbjörn: Vi har lirat sen -87 egentligen. Innan dess spelade vi säkert en del i hemmet.
Men -87 får nog vara officiell start.
Thomas: Ja, -87 är rätt.
När du nu förde texterna på tal Torbjörn. Många av texterna, som jag ser det, handlar om människan och mänsklighetens fall. Där den fria viljan kan gå vilse.
Torbjörn: Så är det nog. Ofta handlar texten/texterna om hur mänskligheten ”missar” målet, mig själv inkluderad.
Men låten Touch the sky har en hoppfullhet för dem som har det jobbigt. I den låten finns textraden ”This song is for the weak that will rule in kingdom come”. Hur tänker du/ser du på den delen och ordet ”rule” där?
Torbjörn: Den textsnutten är relaterad till att den siste skall bli först och den förste sist [Här refererar Torbjörn till Matteusevangeliet kap. 20 vers 16.]
Hur skulle ni vilja förklara titeln och titellåten (The Devils Feast) på skivan?
Titeln som lite ruff beskriver hur den onde måste jubla över mänsklighetens tillkortakommanden. Att det ofta kortsiktigt kan kosta lite mer att göra gott men långsiktigt betalar sig mångfalt. Svårigheten att se det.

Hur ser skapandeprocessen/låtskrivandet och arrangerandet ut hos er i Cell 9?
Torbjörn: Oftast skriver jag en form: intro, vers, stick, refräng med melodi. Sedan tar vi låten till lokalen och repar, testar tempon osv. I slutändan kan det låta som en annan låt fast ackordföljder och melodi är i stort sett samma. Sedan spelas det in och själva produktionen tar vid. Det är en skapandeprocess i sig, att sätta ljud och sista delen av arren.
Niklas: Jag tycker absolut att processen är som Torbjörn beskriver. Att jag och Thomas får vara med och tycka till om idén och att det får ta form i replokalen.
Thomas: Nicke var inne på det. Vi skapar låtarna i replokalen tillsammans. Tobbe kan ha ett riff, en idé på en låt. Efter presentationen så jammar vi runt de idéerna och spelar in på t.ex. telefonerna och lyssnar hemma på vad vi gjort. Sedan snackar vi ihop oss om hur vi vill ha det, eller hur vill vi att det ska låta. Sedan träffas vi igen och gör om samma procedur om det behövs. Tror vi att vi är klara så spelar vi in låten och lyssnar hemma.

Som tidigare nämnts så har ju Thomas och Torbjörn spelat tillsammans i Veni Domine och Audiovision, där det var skivutgivningar och turnéer.
Hur var den upplevelsen och vilka likheter och skillnader ser ni gentemot Cell 9?
Torbjörn: Veni Domine, Audiovision och Cell 9 har ju alla likheter i och med att man är i samma segment. Mycket handlar om personkemi. Veni Domine hade både management och skivbolag medans Audiovision hade skivbolag. Cell 9 är helt fristående. Skillnaden stavas nog frihet, men mer jobb med kortare räckvidd. Veni Domine repade väldigt mycket i och med att musiken var lite mer intrikat. Audiovision repade i stort sett aldrig, utan vi sågs till spelningarna och alla skötte sina bitar på egen hand. Vi bodde även spritt över landet vilket försvårade rep-biten. Cell 9 bor i norrort [Stockholms norra förorter. Förf. anm.] så vi har möjlighet att repa. Både Veni Domine och Audiovision hade turnéer om än i mindre skala. Kul erfarenhet.
Thomas: Tobbe sammanfattade det väldigt bra tycker jag.
Thomas, du spelade även med Saviour Machine. Hur skiljer sig det mot Cell 9 och Veni Domine?
Thomas: Saviour Machine handlade mer om, för mig, att öva in färdiga låtar. Medans det i Cell 9 och Veni Domine mer handlar om att sätta min personliga prägel på musiken och trumspelet.
Niklas, vilka andra band har du varit med i?
Niklas: Jag är den som är minst rutinerad i Cellen. Började som sångare 1986 i ett gäng som hette Diciples, där Torbjörn lirade gitarr. Sedan startade jag ett tremannaband som hette Bishop Caps, där jag spelade bas och sjöng. Vi körde eget och några covers. Vi höll på något år runt 93-94. Ett dussintal spelningar men inga skivor gjordes. Galet kul var det i alla fall. Efter det la jag i princip av, tills för några år sen.
Varför då?
Niklas: Var nygift samt valde att spela innebandy på elitnivå. Sedan började jag plugga igen. Och -96 kom vår första dotter. Så pengar och tid blev det lite kort om. Andra fantastiska prioriteringar i livet helt enkelt. Men när messet från Tobbe kom om att förutsättningslöst testa en trio så hoppade jag med glädje på igen! Håller med Tjompa där att få hänga med två sköna snubbar och spela tungt!
För att vara den minst rutinerade av er, så tycker jag att du Niklas har ett väldigt drivet och erfaret basspel, med en väldigt rungande och mullrande ljudbild. Som jag tycker passar alldeles utmärkt i Cell 9 och eran typ av musik.
Niklas: Det tackar jag ödmjukast för! Torbjörn har lyckats fantastiskt bra på skivan.
Torbjörn: Basen på skivan är så som Niklas låter. Som producent är det en glädje att få framhäva bra saker. I motsats till de gånger man behöver dölja saker. Basen är ett lysande exempel på att få framhäva.
Thomas, du nämner tidigare att du vill sätta din egen prägel på spelet i Cell 9 till skillnad från Saviour Machine. Skulle du kunna beskriva det?
Thomas: I Saviour Machine försökte jag öva in låtarna som redan var släppta på cd för att framföra låtarna live.

Har ni några förebilder som påverkar Cell 9 eller er personligen?
Torbjörn: Ja, så är det säkert. Men jag tror att med åldern tänker man inte så mycket på sådana ting som man sannolikt gjorde tidigare. Musikaliska förebilder vet jag inte riktigt vad jag ska svara på.
Niklas: Alla mina förebilder är helt otroligt duktiga rent tekniskt, typ Billy Sheehan och Steve Harris. Jag försöker istället vara så tight och tung jag bara kan, då min teknik inte är den bästa. Övar för lite. Jag likställer mig mer som Cliff Williams i AC/DC. Låter gitarristen göra riffjobbet, vilket Torbjörn gör med bravur, medan jag och Thomas jobbar på det tunga drivet.
Cell 9 - Niklas, Torbjörn, Thomas
Foto: Jens Forsberg
Rockens roll i samhället har ibland diskuterats. Som företeelse, men även ur ett jämställdhetsperspektiv. Den ungdomskultur som nu, sedan länge, har vuxit upp och blivit, till viss del, en del av normen. Vilken bäring kan den ha idag, denna kulturgren som många av oss dras till och älskar?

Vilken betydelse tror ni att rockmusikens roll har i dagens samhälle?
Torbjörn: Jag tror att rockmusiken på sätt och vis har spelat ut sin ursprungliga roll. Den roll som de flesta normbrytare har under sin ”första” tid. Nu förvaltar nog rocken sitt arv mest likt andra företeelser. Det händer inte så mycket nytt inom rockgenren. Även den progressiva rocken är tänkvärt förutsägbar.
Hur ser jämställdheten ut inom eran genre?
Torbjörn: Jämställdheten har nog blivit jämnare, men har ingen riktig koll. Funderar inte så mycket på det i stort vad det gäller rock.
Niklas: Håller med helt! Känns som om det kommit fler tjejer i bandform än förr. Men som Tobbe sa så reflekterar inte jag heller så mycket om vilka som spelar utan mer hur jag gillar musiken. Minns dock Suzi Quatro från när jag var liten. Kanske för att hon även lirade bas.
Är det av större eller mindre vikt att reflektera och jobba för en större jämställdhet inom rocken?
Niklas: Jag har aldrig sett musikval som kopplat till om du är tjej eller kille. Gillar du musiken så lyssnar du på den, oavsett könstillhörighet.
Torbjörn: Som det mesta tror jag att det är en inställning på individnivå som måste justeras för att få till en bred förändring. Jag vet inte hur ojämställt det är i rock´n´rollen, jag vet att Cell 9 försöker behandla alla lika. Alla vet hur svårt det är. Ingen ska känna sig ojämställt behandlad p.g.a. kön i alla fall. Jämställdheten är en rätt komplicerad fråga som jag sannolikt inte kan ge ett fulltäckande svar på. Personligen så brukar min åsikt justeras längs resans gång, ju mer information jag får in och hinner processa. Jämställdheten inom rockmusiken är ingen isolerad företeelse. Det finns sannolikt överallt, mer eller mindre. Jag tycker att alla individer har ett ansvar att det blir jämställt, hur långt det nu går.

Ett svårt men viktigt ämne som en inte fullständigt kan avhandla här. Men vidare värt att fundera över. Intressant det som Torbjörn påpekar ändå, att jämställdheten inom rockmusiken inte är en isolerad företeelse. Men dock, tycker jag, värdefull att analysera.
Men hur ser framtiden ut för Cell 9? Vad kan vi förvänta oss av detta kraftfulla och robusta rockgäng?

Vad händer just nu i Cell 9?
Torbjörn: Vi spelar in ett par singlar för 2018, ser över olika möjligheter för spelningar etc. Vi håller oss flytande.
Hur ser tematiken ut för de nya låtarna?
Torbjörn: Jag tror vi sparar på den tills låtarna är ute. Det mesta berör som vanligt livet, med eller utan Gud.

Med de orden så tackar vi Thomas, Torbjörn och Niklas i Cell 9 för att de ville ställa upp på denna intervju! Åtminstone jag har fått en större inblick i medlemarnas tankar och göromål i detta band. Tack!


Text: Jonas Persson
Foto: Jens Forsberg





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar