tisdag 1 december 2015

Kärt barn har många namn - intervju med Magnus, Pia och Ingela från SARF Crimson



 

 

Eldsjälar kommer i många olika (för-) klädnader. Kultursverige är fullt med människor som brinner för sina föreningar, sina engagemang, sina festivaler etc. En av dessa föreningar är SARF Crimson  (Svenska Art Rock Föreningen Crimson). De håller till i Uppsala och anordnar årligen sin Uppsala Progressive Rock Festival. Jag och många med mig har haft nöjet att åtskilliga gånger besöka denna festival som äger rum i augusti varje år sedan 2007. Dock var det på håret häromsistens att det blev någon festival. Pengafrågan är ett stort ämne för denna och andra ideella föreningar. Men, den ideella professionalismen som finns i Crimson är en oerhörd styrka. Så med en brinnande entusiasm fixade de att anordna en festival även detta år. Tack till Magnus Ring (MR), Pia Alving (PA) och Ingela Ekemark (IE) för att de ville delta i denna mailintervju, om livet i en artrockförening! 

 

 

*Först måste vi nog reda ut termen Artrock. Vad betyder den egentligen? Vidare så använder ni inte ordet artrock i namnet på er festival, Uppsala Progressive Rock Festival, varför inte?

MR: Kärt barn har många namn, så det är samma sak som progressive rock, som de flesta säger idag, eller symfonirock, som man sa i Sverige tidigare. När Crimson bildades tyckte man att symfonirock hade för dålig klang och att progressive rock för lätt blandades ihop med progg så man valde det tredje alternativet. När Crimson skulle ha sin första stora festival 1993 så hade man utannonserat den första Progfest-festivalen i USA och vi tyckte att det var ett bra namn och körde också på det. Vår festival, med bland annat Manticore, Ritual och Änglagård, inföll dock tidigare än den i USA så, vad jag vet, är det den första festivalen i världen som helt ägnades åt progressive rock. När vi drog igång Uppsala Progressive Rock Festival så tyckte vi att det var lika gott att fortsätta med Progfest, men strunta i förkortningen för att vara lite tydligare.
IE: Jag har inte gjort mig någon egen definition. Det finns de som gör det, men jag förstår inte vitsen med det. Den gängse definitionen är främst att musiken kännetecknas av komplexa låtstrukturer, udda taktarter, långa musikstycken, långa instrumentala partier. Det finns ett nyskapande, en lust att tänja gränser. Det finns invävda element från andra musikstilar, t.ex. klassisk musik, jazz, folkmusik. Den springer ur den musik som flera brittiska band spelade i början av 70-talet. Det är vanligt med konceptalbum. Det används ofta flera olika klaviaturinstrument, mellotronen är ett sådant. En del andra ovanligare instrument förekommer.

*När startade föreningen Crimson och på vems eller vilkas initiativ?

MR: I slutet av 1991 hölls de första spelningarna, men föreningen bildades formellt i början av 1992. Det var framför allt folk från och runt Uppsalabandet Manticore som startade det hela. Ledande var väl föreningens två första ordföranden, Pär Lindh och Putte Saavedra (Eriksson på den tiden).

*När vaknade intresset för artrock?

MR: 1978 hörde jag Yes och Genesis för första gången. När ELP släppte Love Beach spelades någon låt på radion och bandet jämfördes med Yes. Genom Yes upptäckte jag framför allt Rick Wakeman också. Men det var först när jag började studera i Uppsala och hänga i skivaffärerna där och fick tips om en massa andra intressanta band som jag började inse att det var en mycket större genre och vidden av det hela.
IE: Det var 2008. Av en slump. Bytte några ord med min sons trumlärare Hasse Bruniusson (Samla Mammas Manna) och fick veta att det finns ett Uppsalaband som heter Flower Kings. Jag lyssnade på detta band via youtube, sedan var jag fast. En sorts förälskelse drabbade mig. Lyssnade, läste och tog reda på allt om dem. Därefter gick jag vidare och lyssnade på andra band som jag förstod var inom genren.
  
*Hur mycket kostar det att anordna eran festival? Kommer medel endast från medlemmar, eller har ni någon form av stöd?

MR: Det kostar ca 55 000 kr att ordna festivalen i år, 2015. Medel till festivalen kommer från medlemmar, biljettintäkter, och vår festivalfond, dit medlemmar och festivalbesökare skänker pengar. Vi har inget statligt eller kommunalt stöd.

*Hur ser Crimsons verksamhet ut, förutom festivalen?

MR: Festivalen är huvudprioriteten i verksamheten. Vi försöker ha öppna styrelse- och medlemsmöten ungefär en gång i månaden. Det har även förekommit DVD och lyssningskvällar, men det var ett tag sedan nu.
PA: Viktigast borde vara att hålla den [här] typen av musik levande. Få mer folk att upptäcka den. [Jag] har lyckats med några i alla fall.

*Hur, tror du, det kommer sig att art- och progrocken har ett ganska så starkt fäste i Uppsala?

IE: Ingen aning. Det kan vara en tillfällighet. I Uppsala med omnejd fanns och finns ett antal band och musiker i genren, vilka gjort sig kända runt om i världen. De kan ha inspirerat varandra. Om Uppsalaborna är särskilt intresserade av progrock ska jag låta vara osagt. Det är i varje fall relativt god uppslutning på våra festivaler.

* Hur ser ni  på framtiden för Crimson?

IE: Det är förvånansvärt få människor boende i Uppsala som söker sig till vår förening. Om fler anmälde intresse kunde vi ha välbesökta dvd-kvällar och lyssnarträffar. Vi i styrelsen hänger kvar ett tag till i alla fall.

* Hur ser det ut med föreningslivet inom kulturella områden i Sverige? Är det svårt att engagera människor och få dem aktiva?  

MR: Ja, det verkar ganska svårt idag. Att locka till sig nya aktiva människor har i alla fall för vår del varit svårt och det samma verkar gälla även andra typer av kulturella föreningar runt om i landet när man pratar med folk som är engagerade i kulturella sammanhang. 

* Under de år som Uppsala Progressive Rock Festival har arrangerats så har det varit mest män som uppträder. Har ni några tankar om hur jämställdheten inom den svenska artrocken kan bli bättre?
 
MR: Det är naturligtvis något vi alltid försökt tänka på när vi bokar band till festivalen och även om vi inte lyckats varje år så har vi i alla fall ofta haft med band som inte bara består av män. Skulle det dyka upp ett helt kvinnligt prog-band som är OK, så skulle vi garanterat försöka boka dem. Vad man kan göra åt jämställdheten är ingen lätt fråga. För det första måste ju fler kvinnor gilla och vilja spela musiken och traditionellt sett är det ju en ganska maskulin och lite musiknördig genre. Men jag tycker att vi har en könsmässigt rätt blandad publik på Uppsala Progressive Rock Festival så vi har nog lyckats rätt bra där. Dock saknar jag lite de yngre tjejer som skulle kunna bli en del i framtiden för genren. Men det gäller även de yngre killarna, tycker jag.
PA: Problemet varje år är att få ihop tillräckligt intressanta band för att locka en publik för så billig slant som möjligt, då vi inte får ett öre i bidrag. Män och kvinnor blir då sekundärt då startläget oftast känns som…”det blir ingen festival alls”.
IE: Historiskt sett har det varit betydligt fler män än kvinnor som upptäckt och uppskattat den här typen av musik. Varför det är så, är en gåta för mig. De som spelar progressiv rock är även de mestadels av manligt kön. Jag ser det inte som viktigt vilket kön musikutövarna har, här är det musikstilen som är det väsentliga. Visst skulle det vara väldigt roligt om fler tjejer spelade i genren. Men jag har inga uppslag till hur det skulle kunna gå till. Man kan ju hoppas att de som är lyssnare och utövare inspirerar sina barn och barnbarn.
* Hur mycket tid lägger ni ned för att anordna en festival av eran storlek?
 
PA: Oj, svårt att säga. Möten, kontakter, sen det praktiska, [men det] har vi nu rätt så god rutin på.
MR: Det är väldigt svårt att uppskatta och ärligt talat vet jag inte om jag törs tänka på det. Men en hel del blir det. Men å andra sidan så börjar vi ju till viss del redan när en festival är klar att börja tänka på nästa, så det blir ju utspritt över lång tid.

* När ett band spelar på eran festival, vad får de i gage då?
 
MR: Vi har en lägsta nivå på 500:- per medlem, som vi försökt höja till 1000:- när vi kunnat. Vad gäller huvudakterna så vill jag inte nämna några exakta siffror, men det ligger från 10 000:- och en bit uppåt för hela bandet. Banden där emellan försöker vi betala rättvist beroende på högsta och lägsta nivån för festivalen.
PA: Vi får räkna och sålla bort de dyra [banden/artisterna]

* Vari ligger syftet och den största glädjen att vara verksam i föreningen Crimson?
 
MR: Att träffa trevliga människor med ett gemensamt intresse är naturligtvis trevligt. Att gemensamt arrangera en festival och få den så bra som möjligt med tillgängliga resurser är också fantastiskt kul, om än bitvis rätt jobbigt också.
IE: Vi vill stödja de lokala band som verkar inom genren genom att ge dem speltillfällen. Vi ger vår publik både gamla favoriter och nyare band att lyssna till. Vi hoppas att fler människor upptäcker den här fantastiska musiken genom vårt lättillgängliga och prisvärda evenemang.


* Och till sist - finns det något drömband för er som ni skulle vilja se på Uppsala Progressive Rock Festival?
 
PA: Drömband som är realistiska, dvs Uppsalaband eller liknande, är nog Hans Lundins Kaipa. Men tyvärr verkar det hopplöst att få till dem live.
MR: Det finns många drömband, skulle jag tro. Drömbandet nummer ett, som dock är en omöjlighet, är dagens Kaipa. Två band som spelade på föreningens arrangemang på 90-talet som skulle vara kul att ha på festivalen, men som vi av olika skäl inte kunnat boka, är Galleon och Änglagård. Lokala drömband är ju återuppståndna gamla Kaipa, nu under namnet Kaipa Dacapo och så naturligtvis Flower Kings, där jag personligen som drömband nog skulle säga originalsättningen av det bandet.
IE: Vårt koncept är att engagera lokala band. Det innefattar de band som är hemmahörande i Uppsala, men också de som finns i Mälardalen och även en bit norrut. Min lista utgår ifrån detta och består av band som inte spelat hos oss, sedan vi startade konserter på Parksnäckan 2007. Några band i min lista har dock hemvist lite längre bort. Flower Kings, Karmakanic, Kaipa Da Capo, Wolverine, Änglagård, Trettioåriga Kriget, Astrakhan, Necromonkey, Introitus, Pain of Salvation, Galleon, Barracuda Triangle, Agusa.

*Så med det säger jag tack till SARF Crimsons ordförande Magnus, sekreterare Ingela och ledamot Pia!



Vill man stödja denna ideella förening och bli medlem så kan ni klicka här.


Text: Jonas Persson


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar