måndag 10 augusti 2015

Uppsala Progressive Rock Festival 2015

Uppsala Progressive Rock Festival och en vacker augustikväll i Parksnäckan

För nionde året i rad anordnade artrockföreningen Crimson sin festival, Uppsala Progressive Rock Festival. Och sina vana trogen så hölls den i Parksnäckan, alldeles invid Studenternas IP i Uppsala. (Ibland kunde en till och med höra hejaropen från den pågående fotbollsmatchen.)



Peter Bryngelsson.


Så med solen i ansiktet (jo faktiskt) så började eftermiddagen med ett soloframträdande av Peter Bryngelsson. Med specialbyggd gitarr, loopar och allsköns effekter så framförde han väldigt annorlunda och spännande musik av grupper/artister som Pink Floyd, King Crimson och Jimi Hendrix. Idel klassiker spelades med andra ord. Men absolut inte i klassisk tappning. Vad sägs om Voodoo Chile i rockig polskaversion?! Bryngelsson, som är en stor underhållare, berättade musikaliska skrönor, berättelser och politiska åsikter* under och mellan låtarna. Med sina borduntoner, loopar och slide-spel på gitarren så tyckte jag att det var en alldeles utomordentlig start på detta års festival.





Oglin
Efter den förträffliga och annorlunda starten med Peter Bryngelsson så var det dags för gruppen Oglin. Med rötter i Sollentuna så var det detta band som jag blev mest överraskad av. Början på deras spelning var lite tråkig. Men, det blev riktigt riktigt bra! Deras ärliga, naivt dramatiska och symfoniska proggrock gick till slut in i progghjärtat (även om en inte riktigt kunde höra sången emellanåt). Konstlat på ett okonstlat sätt, om en kan säga så. Jag kan höra spår av brittisk symf.progg från tidigt åttiotal, ex. Marillion och Twelfth Night. Ljudbilden och arrangemangen var luftiga och bra genomtänkta. Till slut blev detta en av kvällens många höjdpunkter!




Brother Ape
Sedan var det dags för Brother Ape. Det band jag, i förutfattad mening, trodde skulle framföra en mer standardiserad hårdrock. Hårdrock blev det, men inte i standardform! Med ett snyggt modernt sound så framförde de melodiösa och explosiva låtar med tydlig sång. Med variation i låtarnas stil, så är detta ett band som både kan tilltala en bred publik samtidigt som de kan intressera och tjusa den svårflörtade proggpubliken.
Sångaren och gitarristen Stefan Damicolas har en snygg klang i sin röst. Den är känslosam och ärlig. Hans gitarrspel är drivet och artikulerat, vilket är viktigt i detta trioformat och med denna sorts musik. Med ett bra samspel musikerna emellan så är det riktigt snyggt gjort.



Me And My Kites
Efter en liten korv- och kaffepaus så var det dags för Me And My Kites. Detta svenska band har sina fötter, utan strumpor och skor, djupt nedstuckna i den brittiska folkrockmyllan med en stor dos psykadelia. Det är underbart, vackert och somrigt.
Tyvärr var det lite krassligt ljud så en kunde inte riktigt höra kvällens coolaste musiker - orgelspelaren Karin Engqvist!
Hon spelade järnet… men det hördes inte alla gånger. Men när det väl kom fram var det underbara melodier och ljud som träffade våra trumhinnor. Alla musiker i denna orkester framför sina delar med helheten som största fokus. En jämlik musikkavalkad bjöd denna eminenta orkester på. Deras framföranden svävade (t.o.m. Johan Svedmyrs trumspel var av en synnerligen utmärkt svävande sort) ut i Uppsalakvällen med lyrisk glans så att vi kunde njuta för stunden och längta efter mer.



Ragnarök... har roligt på scen
Sedan var det då dags för Ragnarök. Detta klassiska proggband från 70-talet, som vi älskar att älska. Att som ett avslutande band på en rockfestival, våga ha nästan tysta musikaliska partier, visar på chosefri värdighet och en stolt tillit på sin musik. Deras instrumentala låtar med folkliga melodier och klassiska rockrötter är en fullständig njutning att avlyssna denna sena augustikväll. Förutom god musik, får vi oss till livs den märkliga humorn som dessa herrar har. Och då kanske framförallt Peter Bryngelsson. Det är i alla fall han som hörs mest. Så med mellansnack som handlar om de strävhåriga taxarnas planet och f.d. kulturministrar så får vi oss ett gott skratt serverat till den estetiskt råa, enkla och vackra musiken. Deras musik kommer inte, som deras gruppnamn antyder, att leda till jordens undergång. Snarare tvärtom! 


Så med hjärta och hjärna fyllda med god musik kunde vi då lämna Parksnäckan för detta år och konstatera att denna banduppställning nog har varit en av de starkaste som artrockföreningen Crimson har presenterat.
 Ett stort tack till alla de som är verksamma i föreningen Crimson. Ni gör ett riktigt bra jobb. Det är en kulurgärning så gott som någon att vidmakthålla och verka för en ganska smal musikstil. Finns där en känsla att vilja stödja denna eminenta förening så kan en bara klicka här och läsa mer.



Bryngelsson o Strindberg i Ragnarök

Seth Kapadia - Oglin



Karin Engqvist - Me And My Kites



Stefan Damicolas - Brother Ape


Årets sötaste besökare på festivalen!



Text & bild: Jonas Persson


* Att Peter Bryngelsson passar på att förtälja oss sin politiska åsikt tycker jag är bra. Fler band och artister kanske skulle våga att uttala sig politiskt... eller? 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar