tisdag 29 juli 2014

Återöppnandet av mina elektroakustiska öron!

Jag läser i den brittiska tidningen The Wire [juli 2014] att EMS (Elektronmusikstudion) i Stockholm fyller 50 år i år. EMS är en, nu oberoende, instution inom skandinavisk elektronmusik. Skribenten Frances Morgan tecknar en intressant och kunnig skildring om denna organisation.

Även Mikael Strömberg uppmärksammar denna händelse i Aftonbladet [2014-07-22].
"1964 beslutade Sveriges radio att bygga EMS, som under några stormiga år utvecklades till en av världens främsta studior. /.../ Knut Wiggen, [Den första studiochefen] drev igenom den första cyberanpassningen av avantgardet."


Så efter att ha läst både Morgans och Strömbergs texter samt med en återuppväckt lust öppnar jag Spotify och söker fram Ákos Rózmann. Jag lägger mig ned på sängen och lyssnar på den 37 minuter långa ”Krypta med bord och stolar”. Mina öron öppnas åter till en värld av ljudliga bilder, klanger av estetiskt skilda (mot-)poler.

För drygt tjugo, år sedan, när jag själv var drygt tjugo år, så dog rockmusiken* för mig. Jag hade levt med den [rockmusiken] under ca 10-12 år, alltså min uppväxt. Men när vuxenheten kom till mig och modet att söka egna uttryck gästade mig, så hittade jag genom slump (?) och bekantas bekanta till den, som jag tyckte då, väldigt egendomliga elektroakustiska musiken. Det fanns inga instrument att referera till. Oftast fanns det ingen rytm. Det var sjok av ljud, vackra och obehagliga, som ordnades så att det blev kompositioner. Det var inte alltid tilltalande. Men, det var spännande! Och det är där som mycket av mitt musikgillande och snokande har hamnat. I de fascinerande uttrycken med en känsla av upprymdhet. 

Som oftast kan man höra att personer allätare (jag inberäknad) eller att det inte spelar någon roll i vilken genre som musiken hör hemma, så länge man tycker att det är bra. Det kan jag absolut hålla med om. Men… tänk vad roligt, spännande och fängslande det är att leta och upptäcka musik i vissa specifika och hårt definierade musikaliska fack.
Som till exempel musik:
  • från avgränsande geografiska områden.
  • från specifika tidsperioder.
  • av vissa personer.
  • med särskilda instrument.
  • med bestämda former.
  • utan former.                    
    osv. m.m. (Tänk att ex. upptäcka psykadelisk rock från 60-talets Turkiet! Eller de Belgiska kammarrockbanden!)
Nåväl, det var med denna del av mitt betraktande som gjorde att jag då snöade in på den experimentella och ibland väldigt svårtuggade elektroakustiska musiken. Det kan nog ha varit så att jag ville förstå det svåra och smala. Vad gjorde att vissa människor kunde lyssna (med behållning?) på den enormt volymstarka noicemusiken som exempelvis Merzbow framförde? Var denna, den ej så tillgängliga musiken, elitistisk, en revolt, eller en ny typ av experimentell punk? Kanske en fortsättning av vad de tidiga 1900-talets kompositörer gjorde? 
Jag frågade improvisationsmusikern Christian Munthe om detta med elitism och demokrati inom den musikform han agerar. I det sociala mellan musiker etc. finns självklart elitism och alla andra fenomen som uppstår då människor har med varandra att göra. I själva musiken - nej, men ej heller demokrati. Man kan säga så här: demokrati kräver ett ramverk av regler som inte ifrågasätts - i den fria improvisationen är det öppet att ifrågasätta alla regler (men också att använda dem)”

Men vari ligger lockelsen till det som inte är så lätt att förstå? Är det en form av ett uppror? Ett myteri mot den konformitet som lätt kan infinna sig i de sammanhang man befinner sig? Var det min egen mesiga form av försenad tonårsrevolt?
Eller så är det faktiskt ett genuint intresse att vilja förstå mer. Viljan till ett utökat språk. Att försöka komma förbi eller igenom den bestämda fasaden. Den kulturella kraft som sannerligen finns. Jag tror att det i förlängningen blir ett intresse för de människor som lyssnar och utövar den specifika musiken och de särskilda konstnärliga uttrycken. Ett intresse för människors kulturella preferenser. Det i sin tur kan leda till, om man är generös, en större medmänsklighet.  
(Å andra sidan behöver vi inte vara så förklarande. Vi gör och agerar utifrån det som känns givande och bra.)  
När jag då hade hittat in, och börjat i det lilla förstå den elektroakustiska musiken, så fanns det en massa tilltalande verk att lyssna på:
  • Tidigare nämnda Ákos Rózmann och hans stora kompositioner.
  • Åke Parmerud med hans Osynliga musik.
  • Den väldigt vackra Anchorings/Arrows av Jens Hedman och Erik-Mikael Karlsson. 
Andra framträdande personer /kompositörer är bl.a. Lars-Gunnar Bodin, Tamas Ungvary, Jonas Broberg, Anders Blomberg... 
Listan kan göras lång. Men det som framkommer när jag försöker lista kompositörer, är att det är en stor majoritet som är män. Och det framkommer tydligt när man läser historien om EMS i Frances Morgans reportage i The Wire. Men samtidigt som dåtiden inom elektronmusiken oftast var männens område, så verkar det nu som att det har infunnit sig en viss förändrad kompassriktning mot jämställdhet. Elektronmusiken och klangernas konst har breddat sig så att fler ljudkonstnärer får plats "somewhere between past and future"**

Text: Jonas Persson

* Rockmusiken har även den återöppnats för mig i perioder.
** Citatet är från Frances Morgans text i The Wire 

Lyssna och fascineras...! Skirv gärna vad ni tycker. 
        

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar