söndag 4 maj 2014

Med virkstickor och prästkragar - Intervju med Christopher Cantillo



Foto:Thomas Wingren

Plötsligt händer det… Jo, man hör fantastiska musiker mer eller mindre av en slump. För ett par år sedan var jag och lyssnade på Elin Larsson på Glenn Miller Café. Jag kommer inte ihåg vilken konstellation det var, men hon hade en trummis som slog mig med häpnad. Det var första gången jag hörde Christopher Cantillo spela. Sedan dess har det blivit ett antal gånger till. Framför allt med gruppen PACE (Elin Larsson, Adam Forkelid, Pär-Ola Landin och Christopher Cantillo). Min kamrat Olov Andersson lovordar denna grupp skyhögt och jag kan bara hålla med. När man hör Cantillo spela blir man förundrad, häpen och glad. Det är roligt och trevligt att lyssna på honom. I Sverige idag finns det en hel uppsjö med (förhållande vis unga) spännande musiker inom jazz- och improvisationsgenren. Christopher är definitivt en av dem!

Vad är ditt tidigaste musikminne?
Hm, kanske min första trumlektion med en hårdrockstrummis som hette Stefan, tror jag var fyra år gammal. Han hade ett skitstort åttiotalstrumset och jag nådde inte ner till pedalerna med fötterna. Som lyssnare var det nog när jag fick Jazz på Svenska/Ryska [Jan Johansson]
i julklapp av mina föräldrar. Satt som nitad hela skidsemestern. Jag var väl kanske nio år gammal eller så.
Hur ser din musikaliska bakgrund ut?
Jo, jag har alltid spelat trummor, det började vid ett års ålder med virkstickor på prästkragar och sedan vidare till grytor i köket och till sist fick jag mitt första ”riktiga” trumset när jag var fyra efter att ha slagit sönder ett eller två i plast.
Sedan var det kommunala musikskolan i Göteborg med trumlektioner och slagverksensembler. Efter det så blev det musikgymnasiet (Hvitfedtska), folkhögskola (Skurup) och musikhögskola (Sthlm). Jag hoppade av musikhögskolan efter knappt två år och började frilansa och på den vägen är det.
Min pappa är jazzmusiker så jag fick komma ut ganska tidigt och spela med gubbarna (det var bara gubbar). Det var nyttigt att få spela med folk med erfarenhet och lära sig vad som egentligen är viktigt när man spelar ihop med folk.
Du nämner din pappa och hans "gubbar" Hur tycker du att jämställdheten inom jazzen/improvisationsmusiken är idag?
Det är bättre nu än någonsin men det är fortfarande dåligt. Möjligtvis bättre inom impro än jazz skulle jag säga. Positivt är att det dyker upp nya förebilder på löpande band nu så det blir nog bättre spridning i framtiden. Det var helt värdelöst när jag pluggade.
Det behövs också en representation av personer med invandrarbakgrund, på den fronten är det rejäl torka just nu. Där krävs det en del jobb!
Har du några influenser inom musiken som du tror har påverkat dig?
Ja, en massa såklart! En tidig sådan var pianisten TommyKotter som var improvisationslärare på Hvitfeldtskas musiklinje. På hans lektioner var det alltid fest, ibland låg han och halvsov under pianot när man kom in osv osv.
Ett band jag alltid älskat är Franska Trion, de har en väldigt oöm inställning till sina låtar som jag älskar. Trummisar som vart betydelsefulla finns det många av men en svensk sådan som nämns allt för sällan är Ricard Österstam, han är jättebra, spelar aldrig på rutin!
Inte med på så många skivor men t.ex. på Mulle Holmqvists legendariska skiva Parafras, den har betytt mycket för mig liksom Mulle själv som jag hade som lärare på Skurups Folkhögskola. Han såg rätt igenom en, vilket var läskigt och bra.
När man lyssnar på ditt spel och som har nämnts på andra ställen (ex. Orkesterjournalen), så har du ofta en ganska fri roll som trummis/slagverkare. Är det något som du gärna eftersträvar?
Ja, det kan man säga. Jag tycker att form och färg är viktigare än att hålla takten, jag försöker att bidra med mer än bara stadga även om det också kan vara fint ibland.
Improviserandet och musikskapandet är kollektivt, i alla fall när det fungerar bra.
Alla tar lika stort ansvar för alla av musikens beståndsdelar, ibland är det jag som håller ihop det ibland inte och vice versa. Jag tänker nog överlag mer melodi än rytm när jag spelar.
I bästa fall tänker jag inte alls.
Vad är ditt förhållande till den fria improviserade musiken?
Den kräver samma sak som all annan musik: fullständigt fokus. Finns det, så är det toppen.  
Det fina är att det i bästa fall inte finns något att falla tillbaka på, byxorna är konstant nerdragna. Men jag lyssnar på fri improviserad musik som på all annan musik; blir jag engagerad så blir jag.
PACE på GMC. Foto:Jonas Persson
Jag hörde dig första gången när du spelade med Elin Larsson. Hur träffades ni?
Lite osäker, men kanske på musikhögskolan och sedan vickade jag en gång hennes band och en gång i trion Bang Bang. Sedan startades PACE som vi spelar ihop i idag med Adam Forkelid och Pär-Ola Landin.
Hur många musikgrupper/konstellationer är du med i och hur ”hittar” ni varandra?
Oj, kanske ca 25-30 st. Några är aktiva några i dvala. Vissa band kanske gör ett till två gig om året. Musikvärlden är ganska liten så förr eller senare stöter man på varandra och om man gillar varandra så kör man väl på helt enkelt.
Om man inte har hört dig förut, var tycker du man ska börja?
Var helst man vill! Det är bara att börja. Men om jag nu ska säga någon skiva så kanske Från klart till Halvklart med Parti & Minut. Den är kul tycker jag.
Hur tror du att din musikaliska framtid ser ut?
Ingen aning! Men jag hoppas att det ska rulla på i lagom takt, det händer mycket kul musikaliskt och jag hoppas att alla mina polare ska orka köra på trots rådande samhällsklimat och kulturpolitik.
Det verkar lovande i alla fall!

----------------------------------------------------------


Ett stort tack till dig Christopher Cantillo för att du ville göra denna intervju!
Trots rådande kultur- och samhällsklimat så är jag säker på att Cantillo kommer att glädja oss lyssnare framöver

Denna intervju ägde rum via mail mellan den 3 och 4 maj 2014.
Sammanställd av Jonas Persson


Här nedan kan du lyssna till en del av vad Christopher Cantillo medverkar i.





video

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar