tisdag 4 mars 2014

Eloy - Silent cries and mighty echoes [Skivtips]


Med svart kaffe och hallonsoda in i symfonirocken.
En fascinerande start på ett skivtips…eller hur?

Eloy med Frank Borneman bakom rodret (eller rättare sagt bakom sin gitarr) är ett tyskt band som startade 1969 och fortfarande håller på. Frank kallade sitt band för Eloy efter ett folkslag som förekommer i H.G. Wells roman ”Tidsmaskinen”.
Den självbetitlade debuten kom 1971. Med den krautrockaktiga debuten bakom sig så började Eloy i sinom tid att få sin typiska ljudbild med luftiga och svävande syntljud, pulserande rytmer och vackra melodier i bästa symfonirockanda. När de är framme vid 1979 så kommer då en av mina favoritskivor med Eloy. Nämligen Silent Cries and mighty echoes.
Jag började lyssna på Eloy under tidigt 90-tal tack vare min kamrat JohnnyRosengren. Så med svart kaffe hemma hos Johnny blev utforskandet av detta band ett stort nöje.
Nåväl, tillbaka till Silent cries… Den skivan är en tour de force i svävande syntljud, pulserande rytmer, enkla men finurliga melodier samt sång på dålig engelska. För där kommer väl en av de knaggliga punkterna hos detta band, nämligen Bornemans sång. Engelska med dåligt uttal och med stark tysk brytning. Men… (här kommer ett stort men) Eloy skulle inte vara Eloy om det var någon annan som sjöng! Frank Bornemans röst (samt hans kompositioner och produktioner) är en av grundbultarna i detta band. Det blir bra i slutänden. Det blir ett resultat där delar av oredig spacerock, symfonirock och progressiv dito blir en enastående helhet: Eloy – Silent Cries and mighty echoes.


I samband med skrivandet och inspelandet av denna grammofonskiva så blev det en spänd stämning mellan Frank Borneman och bandets trummis, tillika textförfattare, Jürgen Rosenthal. Kort efter att skivan var klar slutade Rosenthal och keyboardisten Detlev Schmidtchen.
Obekvämt känsloläge eller inte… det blev en bra skiva!




 Ps. Men hallonsodan då, var kommer den in i bilden? Nja… för det första så lät det lite roligt. Sedan var det väl hallonsoda som jag drack när den här skivan kom ut. Jag var ju inte mer än 8 år då!
Foto: Jonas Persson


Text: Jonas Persson

1 kommentar:

  1. Olov Andersson6 mars 2014 10:35

    "It is here, It is near, It is by our side
    It is you, It is me, It's our guiding light"

    SvaraRadera