tisdag 28 januari 2014

Det måste brinna! - intervju med Mats Gustafsson

mats_gustafsson011
Foto: Lisa Nordwall

Mats Gustafsson som är född 1964, uppvuxen i Umeå men nu boendes i Österrike, är en av Sveriges stora inom den fria improvisationsmusiken. Med sina saxofoner och elektroniska tingestar har han bl.a. spelat med Peter Brötzmann, Christian Munthe, Hamid Drake, Raymond Strid, Dror Feiler, Sonic Youth samt många många fler. När jag lyssnar på hans musik så blir jag road, oroad, glad och förundrad. Alltså en massa av de förnimmelser som gör att man får en kulturell stimulans. Här handlar det inte om att underhållas, utan man får något som denna musiker ger med hela sin själ. Och detta 'något' måste man ta emot med respekt och ödmjukhet.


Efter att jag hade tagit mod till mig och mailat Mats med en förfrågan om han ville vara med på en mailintervju för Det Tornas Rymd, så fick jag svaret "sure thing"!
Så ombord på ett tåg med destination Polen, svarade Mats Gustafsson på mina frågor om honom och hans musik.






* Vad är ditt första musikminne?

– Little Richard. Att musik kunde beröra. Gå innanför huden. Att musik kan ställa till saker, sätta saker på sin spets. Little Richard satte fart på något, som fortfarande pågår. Det finns inget slut.



* Vad var det som gjorde att du började spela?

– Nödvändighet. Lust. Det fanns inget val. Det var en absolut nödvändighet för att kunna stanna medveten samt att ifrågasätta ting o sakernas tillstånd.

Självfallet är det en kombination av många saker, men detta är essensen i grytan.

Musik är ingen underhållning. ”music is like living, but better ” som Derek Bailey så passande uttryckte det.

  
* Hur hittade du till den fria improviserade musiken, samt vad är improvisation för dig?

– Från punk till free jazz på ett blink. Jag tror att faktumet att jag växte upp i Umeå, gjorde sitt till.

Punk scenen var vibrant med grupper som Anders Ångest, The Sämst, Caligulas Barn och den lokala jazzklubben presenterade friare jazz som Steve Lacy, Lokomotiv Konkret, Lars Göran Ulander, Iskra och Abdullah Ibrahim. Det fanns en naturlig koppling där. Inget konstigt med det.

Det tycker jag verkligen fortfarande.

Likheterna är fler än olikheterna.

När du hittat fram till något om appellerar, så är det ju bara att sätta igång undersökandet, experimenterandet. An endless road. Och det är ju just det som är det fina i kråksången.

Improviserad musik ÄR. NU.



* Hur fri kan den improviserade musiken vara/bli egentligen?

– Den är inte fri. Ingen är fri.

Grader av fri existerar. Det är på vilket sätt delarna fogas samman som är essentiellt.

Det gäller framförallt att spela i nuet. Att vara i nuet. Att uttrycka sig med sitt eget personliga språk, med andra, via andra. Att ta del av andras erfarenheter i NUET. Om du spelar rent intuitivt, med hjälp av din egen instrumentella teknik/ ditt eget språk, så kan nuet lysa. För mig fungerar detta bäst, när intellektet kopplas bort. När tillståndet träder in.

Då kan du uppleva musiken som fri. Både som lyssnare och som musiker.

Men du måste lära dig att lyssna fritt för att kunna spela fritt och att även agera fritt. Allting sitter ihop. Det finns en koppling. En koppling . Många kopplingar. Till allt (och inget).           



* Den fria improviserade musiken är ju starkt förknippad med jazzen, men din musik andas väldigt mycket (enl. mitt tycke) punk och rock'n'roll. Har det alltid varit så eller har det bara blivit så med tiden?

– Det sitter ihop som limmet.

Bra musik. Kreativ musik. Är just bra. Och kreativ.

Jag skiter fullständigt i vad den kallas. Så länge den kickar rumpa o själ.

Free your mind and your ass will follow. Men rockmusiken, punken, garage… har alltid funnits där. I perioder som en skugga eller färg. I perioder som ett centralt nav för det kreativa.

Jag kan inte komma ifrån mina rötter. Vill inte. Kan inte.

Det är fantastiskt att kunna sy ihop delar till en helhet. Delar av vem du är och vad du är intresserad av. Musiken måste brinna.

Jag är ledsen, men jag kommer alltid tillbaks dit.

Det måste finnas en absolut dedikation. Ett brinn. Annars får det vara. Då stannar jag hemma. Jag kräver av mina medmusiker att de är engagerade i musiken. I nuet. Annars är det inget värt. Om inte brinnet finns där…. Fuck it.

Om beståndsdelarna tas utifrån jazz, rock, nutida musik, folk eller electronica… är mig egalt. Det är vad du gör med delarna som betyder något. Hur du gör dem till dina. Vad och hur du uttrycker dig själv. I vilken situation.



* Hur "kommer du på" din musik? Övar du mycket?

– Musiken kommer på mig.

Jag övade galet mycket när jag var yngre. Sjukt mycket.

Men nu är jag glad att hitta en stund här och där, mellan familj, vinylsamling o matlagning. Det blir dock mycket övande på turnéer. Men nu är situationen bättre igen – då vi nu har byggt klart vårt hus i österrike och just flyttat in. Nu kan jag packa upp alla saxar o bara blåsa dygnet runt igen. Bäva månde mullvadarna.



* Du har ju spelat och samarbetat med väldigt många musiker och artister. Hur finner ni varandra?

– Kreativa magneter. Kanske är det förklaringen. Skit dras till skit.



* För den oinvigde Mats-Gustafsson-lyssnaren, var tycker du man kan börja?

– I nuet.


* Vad har du för tankar och förväntningar om ditt eget framtida musikskapande?

– Bara att det måste brinna. Det är det inre brinnet vi talar om här. Det yttre brinnet kan se olika ut.

Men jag har bara förhoppningen om att jobba med musiker som verkligen kickar mig åt olika kreativa håll. Det är genom att jobba med andra som man kan utveckla sin egen musik. Få nya perspektiv, gräva på djupet. Det finns många dimensioner. Alltid.

Men det måste brinna.



* Vad tycker dina vänner och familj om din musik?

– De får själva försöka förklara… men många tycker nog att Swedish azz har gjort den sämsta julmusikskivan någonsin.



* Verkar du inom några andra konstformer?

– Allt sitter ihop. Men jag tror inte att det finns multiartister som kan uttrycka sig på djupet inom flera olika konstfomer… det är jävligt ovanligt och naivt. Det blir grymt pinsamt när en bra konstnär som R. Pettibon skall spela rock. Eller när en bra skådis plötsligt skall bli sångare. Och alla musiker som tror att de kan måla… Patetiskt är bara förnamnet.

Men… självfallet är ju kopplingarna där hela tiden. Och det är fantastiskt berikande och utvecklande att jobba tillsammans med andra konstformer. Med dem som kan.

Jag är sjukt intresserad av att försöka få ihop parametrar och mekanismer inom olika konstformer och därför har jag jobbat tätt samman med bildkonstnärer som Edward Jarvis, Albert Oehlen, Clay Ketter, Leif Elggren och andra. Likaväl som jag jobbat mycket med modern dans och teater, hörspel och radio konst, video och film, samt självfallet text och poesi.

Det är ofta en större utmaning att just jobba med andra konstformer än att bara gno på med din egen konstform och de kollegor som finns däri. Bara de brinner…



*Jag har förstått att du är en skivsamlare rang. Hur många skivor har du i din samling? Finns det några favoriter just nu?

– Ha ha, det är ingen seriös fråga till en discaholik. Jag har ca 50 meter lps… vilket motsvarar 3 ton vinyl om man inkluderar eps, tiotummare och shellacs. Och av dem… har jag många… väldigt många favoriter. Du kan se några av dem på min hemsida: www.matsgus.com/discaholic_corner

”One piece of vinyl per day keeps the doctor away”, som min vän Olof Madsen alltid säger.

”A bird cant´t fly on one wing”, som min vän Joe McPhee alltid kompletterar med.


photo rikkard häggbom
Foto: Rikkard Häggbom
Med detta så vill jag framföra ett stort tack till Mats Gustafsson för att han ville ställa upp på denna intervju.
Så våga befria ditt lyssnande och upplev "kickarnas kick" för att citera Stry Terrarie



Text: Jonas Persson



  Provlyssna här...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar