måndag 21 oktober 2013

Mailintervju med Johnny Rosengren


Johnny Rosengren (foto: Okänd)

Johnny Rosengren (f. 1966)
En punkbassist från Märsta som via en massa vägar och band tog sig till Nederländerna och startade ett eget skivbolag.
En "gör-det-självare" med en massa kunskap och brinnande intresse för independetmusik.
Jag hade äran att lära känna honom i början på nittiotalet när han arbetade i den lokala skivaffären i Upplands Väsby. Det var via Johnny som jag blev introducerad till en massa fantastisk independetmusik. Det var han som först spelade upp skivor för mig med grupper som ex. Brända Barn, Stranglers, The Mob, Eloy och IQ... För att inte tala om TT-Reuter, som det tog låång tid att ta till sig, men som nu är ett av mina svenska favoritband!
Så det är med ett stort nöje jag presenterar denna intervju.


Vilket är ditt tidigaste musikminne?Oj, svår fråga. Jag minns att det alltid spelades musik hemma, min mamma är ett gigantiskt fan av Elvis och Tom Jones, så det spelades mycket sådant hemma.

Hur kom det sig att du startade skivbolaget Art Performance Production (APP)?
Jag hade tankar på att starta ett bolag under många år innan det blev verklighet av det hela. Jag tyckte att det fanns så mycket bra musik där ute som aldrig liksom fick chansen att komma ut på skiva.
Att jag också skrev och spelade musik i många olika stilar gjorde att jag också funderade om det inte vore enklare med DIY, alltså Gör Det Själv-tänket, så att man slapp söka kontrakt för varje musikstil man skrev eller spelade och istället kunde ge ut det själv.

Små skivbolag brukar oftast vara nischade, ex. att rikta in sig på en viss sorts musikalisk genre, men inte APP. Hur kommer det sig, samt vilka för- eller nackdelar finns det med att inte vara så explicit i sitt utbud?
Definitivt är det så att det vore enklare att nischa sig men eftersom jag själv spelar olika sorters musikstilar, allt från Punk till Avantgarde-Electro till Progressive Metal så tycker jag också om alla dessa stilar och att då nischa sig blir svårt. Om jag hör att det är en bra låt eller en bra platta så köper jag den, då spelar det egentligen ingen roll vad det är för musiksort artisten/artisterna spelar.

Vilken utgångspunkt har du i val av artister, eller när du ska ge ut en ny skiva?Det finns flertalet olika saker jag tittar in på innan jag signerar upp för utgivning av skiva. För det första så måste artisten brinna för det dom gör, dvs. övertyga mig att det dom skriver/spelar är det bästa som jag har hört. Det låter klichéaktigt, men tyvärr är det så att jag måste få någon sorts motivation för att spendera en massa pengar på en utgivning. Jag vill också veta lite hur deras plan ser ut för den egna marknadsföringen. Jag har stött på band som tror att så fort man släppt sin skiva så kan man lägga sig ner i soffan och pilla sig i naveln och vänta på royaltybetalningarna. Men verkligheten är tvärtom, det är när plattan är släppt som det verkliga arbetet börjar. Kontrakten jag har ger artisten total frihet att göra vad dom vill efter att plattan är släppt, vilket också betyder att artisten har fullt ansvar för sin egen karriär och lägger man sig i soffan så floppar plattan hur man än gör.
En annan sak som är Art Performance Production-typiskt, är att skivorna måste vara dynamiska i inspelning, mixning och mastring. Därför tillhandahåller Art Performance Production studio och mastring samt blandar sig in i produktionerna för att få fram det allra bästa ur ljudet och ur artisten. Så långt som möjligt försöker vi att inte blanda oss in i vad artisten spelar in, men ibland måste man gå in för att få till en annorlunda synvinkel för artisten. Hemmamixar har vi märkt saknar nästan alltid en bra mixning och ljudet på själva tilltänkta plattan är inte alltid heller det bästa möjliga. Det är då vi kan hjälpa till att få till en bättre mixning och ljudbild på själva skivan. Man kan väl se det som en mentor för att slippa råka ut för alla misstag som kan göras under inspelning och produktion.

Ungefär hur många skivor måste säljas för att en utgivning ska gå runt rent ekonomiskt?
Det är lite si och så med det. Det hela hänger på hur mycket själva inspelnings, mixning och produktionskostnaden ligger på. De billigaste släppen behöver säljas i drygt 1500 ex för att gå +/- 0. För de mer dyrare [produktionerna] ligger det på runt 5000 till 10000 ex för att gå +/- 0. Vilket är helt och hållet nog för mig. Klart att det vore roligt att kunna ta ut någon krona själv för allt jobb man gör men det är inte det viktigaste här. Det som är viktigt är att plattan som artisten har skapat får komma ut så att allmänheten får höra vad det är dom har saknat i sin skivsamling.

Har du några tankar kring framtiden för (cd-)skivan som föremål? Det finns en del uppgifter som säger att vinylskivan (Lp’n) säljer lite mer än för ca 10-20 år sedan, då den nästan dödförklarades. Är det ett format som APP har några funderingar på att använda?
Det här är en fråga som har stötts och blötts ganska länge. Alla har lite olika förhoppningar och funderingar över det hela, jag ska berätta min egen ståndpunkt. 
Jag anser att LP formatet är fantastiskt bra och vi kommer att påbörja att släppa alla våra utgivningar på vinyl när ekonomin så tillåter. Jag har redan ett par av skivorna mastrade för just vinyltryck. Själva mastringen för vinyl är lite annorlunda än den för CD och de sista 3 utgivningarna vi gjorde mastrades för vinyl på samma gång som CD mastringen. Själva LP´n säljer ofantliga mängder mer än vad den gjorde innan den fasades ut av de stora bolagen. Några små skivbolag fortsatte att släppa på vinyl, men det fanns inte direkt någon marknad för dessa.
Min personliga åsikt över vinyl kontra CD/digital nedladdning, är att jag skulle vilja se vinylen som själva formatet för försäljning. Mycket p.g.a. att det känns annorlunda att hålla i en vinyl samt att det är en speciell känsla av att behöva gå upp och vända sida och se själva skivan. Idag trycks de flesta vinylerna i 180gram, vilket är ett tungt men mycket mer hållbart format än det som gjordes normalt när vinylen härskade. Sen skulle jag vilja se att CD:n faktiskt fasades ut till förmån för digital nedladdning.  CD:n är ju rolig i sig, men själva formatet gör att det inte riktigt känns som en skiva. Dock måste jag säga att det finns en hel del plattor som faktiskt fungerar bättre på CD än vinyl, mycket p.g.a. att plattan är för lång, eller att låtarna hänger ihop till en enda låt.
Jag har kontakter i USA och där har man också märkt av en markant ökning av kassettförsäljning. Kassetter var ju inte så poppis i Europa, men i USA var det en jättestor marknad och det är lite kul att se den komma tillbaka och att CD:n puttas bort. Det är mestadels små independentbolag som släpper på kassett än så länge, men jag antar att de stora bolagen kommer att hänga på där. Om dom nu inte redan har gjort det.
För Art Performance Production´s del så vore önskan att trycka vinyl och göra digitalsläpp och helt och hållet fasa ut CD:n ur vårt sortiment. Dock tror inte jag att det kommer att ske i den närmaste framtiden. Det har ju hojtats i flertalet år att CD-skivan är död. Det är den inte. Det är fortfarande CD:n som säljer allra mest och jag tror att det kommer att dröja innan den fasas ut helt och hållet. Om den nu någonsin kommer att göra det, för som jag sa tidigare, det är ett bra format för vissa utgivningar.

Skulle du vilja berätta lite om din egen musikaliska karriär och bakgrund? 
Jag startade som bassist i ett punkband 1983 ute i Märsta. 1984-1987 spelade jag med ett band ifrån Upplands Väsby som hade två namn, ”Time” och senare ”Cameron”. Musiken vi spelade var närmare AOR än något annat. Vi kom rätt långt, men inte ända fram så att säga. Vi hade kontakt med EMI och med Billy Butt hos Little Big Apple (som Mikael Rickfors låg på), men någonstans på vägen så tappade vi fart och framåtanda och i slutet av 1987 tynade vi bort. Efter lumpen -88 så labbade jag runt med kompisar i allehanda konstellationer innan jag kom in till ”Wistaria” 1989. Det är samma band som numera heter”Tucana” och som äntligen släppte sin (vår) debut hos mig strax innan jul 2012, där jag också spelar bas.
Tucana: Från V. till H. Jonas Nits (Keyboards); Mikael Larsson (Gitarr); Jari Katila (Trummor); Niclas Birgersson (Sång); Johnny Rosengren (Bas).

Det här var första gången jag stötte på symfonisk rock, eller progressive rock som det kallas på engelska. Innan dess hade jag spelat punk, hårdrock, blues, jazz, AOR och metal. Tyvärr blev min tid i Wistaria inte så långvarig och 1990 lämnade jag bandet för att istället ta mig tillbaka till Väsby för att söka nya medlemmar. Jag hittade ett par och påbörjade min egen tolkning av prog/avantgarde innan jag hittade min vapendragare som jag skulle arbeta med i många år framöver i olika varianter. Så under början av 90-talet fram till mitten [av 90-talet] präglades min musik av elektroavantgarde musik, indieakustiskt och känslomässiga berg och dalbanor i form av musik under bandnamn som ”Web Construction” och ”See Emily Play”. 1995 blev ett annorlunda år då jag kom tillbaka till punken genom två olika sammanhang. Det ena var ett nytt band som behövde en bassist, så jag tog den platsen och den andra var ett coverband från Märsta, som jag och min gamla trummis ifrån -83 hade pratat om att dra igång någon gång. 1995 steg ”Fetare än Berit” upp på scenen för första gången. Vad som vi hade tänkt skulle vara endast för den dagen, blev något som varade i 5 år. ”Dr.Krall”, som var det första bandet ifråga, spelade punk/rock i en galen tappning med orgel. 1996 fick vi en ny gitarrist i bandet och han blev en ny vapendragare för mig. 1997 omstrukturerades bandet till ”blåh” som spelade postpunk eller närmare pop/punk. Blåh släppte en CD maxi -99 och sprack när vi jobbade med vår debut platta 2001. 2002 drog ”Formalin” igång och vi släppte 2 fullängds CD:s och en EP under vår tid. Jag har också spelat med andra band och konstellationer under årens lopp, men punk och progressive rock ligger mig närmast så det blir nog där jag gör mina större inhopp. Jag släppte själv en mycket udda platta redan 1996, på kassett endast, men 2008 släpptes den på CD. Remastrad och på det korrekta mediet. Jag hade inte så mycket pengar då för att släppa den på CD. Men nu finns alltså ”Harvest of the Innocence” på CD
Utöver mina plinkanden med olika band så jobbar jag även som producent och har hjälpt till att producera ett antal plattor genom åren, bl.a. Maze of Time och Tucana.

Hur ser framtiden ut, tror du, för Art Performance Production?
Tyvärr slår ju den illegala nedladdningen hårt emot independentbolag och independentartister. Så för oss har vi fått klippa ner på antalet utgivningar för att ha en möjlighet att ha täckning för utgivningarna. Men jag ser ljust på framtiden för Art Performance Production. Vi har lyckats få ut ett antal artister som inte skulle ha möjligheten att få ut en skiva idag såvida de inte gjorde allting själva. Men alla har inte den möjligheten och den finansieringen som krävs för att släppa en skiva officiellt idag.
Vi har också lyckats att hålla en ganska blandad utgivningsmix av olika sorters musik och artister, vilket gör mig glad. Min förhoppning är att skivorna kan sälja på lite mer så att vi kan hjälpa fler indie-artister med deras skivsläpp.
Vi har några kommande skivutsläpp som kommer att vara alldeles spektakulära. Jag ber att få återkomma om dessa.
Nästa år (2014) firar Art Performance Production 10 år. Förhoppningsvis kan vi göra något av det med någon specialutgåva eller liknande. Vi håller dock på att omstrukturera Art Performance Production till ett produktionsbolag, så i framtiden kommer vi att göra saker lite annorlunda än vad vi har gjort tidigare.

Ett stort tack Johnny och all lycka framöver!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar