onsdag 8 juni 2011

Resultat av koncentrerad tankemöda – mailintervjuv med Christian Munthe.



Om fri improviserad musik del 6

Christian Munthe, född 1962, är en improvisationsmusiker som är bosatt i Göteborg. Han har utövat och framfört sin improviserade musik sedan mitten på 80-talet. Han har bl.a. spelat tillsammans med Mats Gustafsson (som nyligen fick Nordiska Rådets Musikpris), Nina de Heney, Raymond Strid, Roger Turner m.fl. Alla stora musiker inom improvisation/jazz.
Vidare har han ett eget skivbolag: *for*sake recordings där han ger ut en del av sina inspelningar.

När jag lyssnar på inspelningar med Munthe så fascineras jag av den allvarsamma leken (min egna högst personliga tolkning) i spelet och ljuden. Det är allt ifrån de kontemplativa och fantasieggande små hoppen och knäppningarna till de mer ambienta ljud som uppstår när han spelar på baksidan av sin akustiska gitarr. Det finns en massa inspelningar på YouTube med Christian Munthe, som jag varmt rekommenderar för den äventyrslystna musiklyssnaren! Tyvärr har jag inte fått uppleva hans musik live ännu. Men det kommer förhoppningsvis, i sinom tid.

Jag vill tacka Christian Munthe för att han ville ställa upp på följande lilla intervju som gjordes via e-post. Tack!


Vad är ditt första musikaliska minne?
Det första minne jag har av musik som grep mig var Muddy Waters på svartvit TV - antagligen var det Manish Boy han spelade. Det allra första var nog annars min pappa som sjöng Ute blåser sommarvind.

Hur kom det sig att du började med fri improviserad musik?
Det kom gradvis. Det började med att jag insåg att det var jammen jag gillade bäst med banden jag då spelade med och att det var nåt speciellt med impro. Sen kom det bit för bit via 70-tals Miles Davis, Ornette Coleman, och allt möjligt allt märkligare och märkligare. Sen träffade jag Mats Gustafsson -86 och vi började botanisera ihop - då var det klippt.

Hur fri kan den improviserade musik vara/bli?

Det beror på vad man menar med fri. Alla har sina begränsningar, all musik kräver urval och ingen vill väl spela vad som helst. Men man kan arbeta på att inte låsa sig vid förbestämda instruktioner - egna eller andras…

Är den fria improviserade musiken en demokratisk musikform, eller finns det tendenser till en viss elitism? I det sociala mellan musiker etc. finns självklart elitism och alla andra fenomen som uppstår då människor har med varandra att göra. I själva musiken - nej, men ej heller demokrati. Man kan säga så här: demokrati kräver ett ramverk av regler som inte ifrågasätts - i den fria improvisationen är det öppet att ifrågasätta alla regler (men också att använda dem).

Hur kommer du på dina idéer (hur ser din skapandeprocess ut)... och hur övar du?
Jag över bara ren, extremt grundläggande teknik numera - styrka, koordination mellan vänster och höger hand. Snabbhet kommer av sig självt om de sakerna finns där. Jag över dock väldigt sällan - mer som uppvärmning inför spelningar och så. Idéer uppkommer på två olika plan. Dels speltekniska - dom kommer numera nästan alltid när jag spelar: man bara gör saker man aldrig tidigare gjort. Sen kan man ta upp dom sakerna, utveckla dom och utvidga dom. Att spela på baksidan av gitarren, eller blåsa i den är exempel på det. Sedan finns idéer som mer är om särskilda projekt, det kan handla om kombinationer av människor, eller om att göra inspelningar inom vissa ramar, t.ex. Dom idéerna kan också komma från "ingenstans", men dom kan också vara resultat av koncentrerad tankemöda då jag känner att jag behöver något nytt som utmanar mig.

Tack Christian, och lycka till med dina framtida musikaliska äventyr.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar