fredag 7 september 2018

Öppet brev till alla väljare.

Blir våra röster hörda? 

Hur ska vi göra för att få våra röster hörda? Hur ska vi få oss att tänka om, så att kärleken, rättvisan och ödmjukheten blir de viktiga valfrågorna? 
Vi är två kristet feministiska socialister som undrar och räds över hur det kommer att bli i de svenska parlamentariska maktens korridorer efter den 9:e september 2018. 

Vi ser valaffischer och hör politiker säga nästan samma sak. (Visst, det finns undantag både från höger till vänster.) Sakfrågorna blir ibland väldigt likformiga: Bättre för gamla, arbete åt alla, tryggare samhällen, bättre skolor osv. Ja det vill ju de flesta. Så, hur ska vi nå dit, så att alla får det bättre i Sverige? Där skiljer sig ju det åt ganska markant. Vissa vill komma dit med sänkta skatter, andra med samma eller höjda skatter. Vidare vill en del att vissa människor inte ens ska få vistas i Sverige. Medans andra ser en vinst, mänskligt och ekonomiskt, att fler får komma och bo i Sverige. Allt detta är inget nytt för oss som ska gå till valurnorna på söndag. Det svåra blir att se vilken ideologi som partierna och politikerna verkligen har. Eller har vi missat något? Ser medborgarna allt hat och alla hot? Ja, vi gör nog det. Men vad kan vi då göra? 

Som anhängare av Feministiskt initiativ (Fi) ser vi en möjlighet, ja en stor möjlighet, att med deras politik skulle vi få en godhetens kraft i riksdagen. 
Där Fi för in i parlamentet tankar och handlingar i samma anda som bl.a. Rosa Parks, Maria från Magdala, Rosa Luxemburg och Elin Ersson (den unga kvinnan som protesterade mot en utvisning genom att ställa sig upp i flygplanet). Politik är att göra. Göra det goda!

Vi i Sverige behöver att fler får sina röster representerade i riksdagen. För att demokratin ska verka i ett större perspektiv och blomma ut ordentligt, så behöver fyraprocentsspärren sänkas eller till och med tas bort. Ja, det kan bli rörigt. Men det får vi ta...för demokrati är Allas röster! 

Låt oss lyssna, ordentligt och noga på varandra! Lyssna på våra oros-tankar, lyssna på våra medmänskliga kärleksfunderingar. Låt oss se, ordentligt och noga på varandra! Se våra olika kunskaper, se våra möjligheter, se våra medmänniskor, se de som inte är som oss själva. Skapa omsorg för oss själva och för andra! 
Jo, vi har människor runt omkring oss som piskar upp hat och rädsla med en massa hot och falsarium. Men låt oss bemöta dessa med kärlek och goda resonemang och debatter.
Ja, godhet kan endast med godhet vinnas. Ja, jämställdhet kan bara med jämställdhet vinnas. Ja, rättvisa kan bara med rättvisa vinnas.  


Olov Andersson & Jonas Persson - Upplands Väsby 2018-09-07

fredag 3 augusti 2018

Lättsamhet och seriositet - Mailintervju med William Soovik


William Soovik
Foto: Dublin Jazz Photography





Oförhappandes, så att säga, händer det. En får ett meddelande via Det Tornas Rymds facebook/messengersida, där det kommer ett förslag att lyssna på en nyutgiven skiva. Det är William Soovik, trumslagare i bl.a. Water Boogie System (som Det Tornas Rymd har skrivit om tidigare). Hans band Grand Finale var i faggorna att ge ut skivan ”Rustik musik” och han tipsade om den. Ja, tips är ju alltid trevligt. Så jag klickade på länken i meddelandet och började lyssna. Och… det var ju riktigt bra. Väldigt bra! Det är en blandning av jazz och rock i en lite annan tappninng. Inte som de flashiga (men bra) jazzrockbanden från 70-talet, typ Billy Cobham, Mahavishnu Orchestra och Brand X, som en kanske tänker på när ordet jazzrock kommer på tal. Rockdelarna på denna skiva är lite mer ”öppnare” i ljudbilden och komponeringen. Och jazzdelarna, som jag tycker står för merparten, är tydligare än i de tidigare berörda exemplen. Och det är mer avskalat och direkt. Det första jag hör, i låten Trucking, är blåsmelodier som går åt svensk tv-musik från 70-talet, fast i rockigare tappning. Det är musik som studsar och hoppar, där blåsarna oftast står för riffandet! Där melodierna är kurviga, snäva, milda och raka. Det är en öppen och balanserad ljudbild. Det är riktigt givande och medryckande att lyssna på William Soovik Grand Finale och skivan Rustik Musik!
Jag tog chansen att fråga William Soovik om han ville ställa upp på en mailintervju med Det Tornas Rymd. ”Fasen vad kul att du gillar det Jonas!! Jag gör jättegärna en mejlintervju”, fick jag till svar. Så, sagt och gjort, började jag formulera frågorna till denna eminenta trummis och kompositör.

Första frågan som jag måste ställa är: Vad är ditt första musikminne?
– Under hela min uppväxt har min pappa arbetat som musiker i olika orkestrar och på shower, revyer mm. Jag har svårt att nämna ett specifikt tillfälle men jag minns att jag ofta fick hänga med på rep och sitta bredvid trummisen och titta och lyssna. Det var sjukt häftigt att befinna sig mitt i energin i en orkester som spelar live-musik tillsammans. Jag ville nog inget hellre än att sitta där själv en dag.

Hur kom det sig att du började spela trummor?
– Upplevelserna som jag nämner ovan var nog också en stor anledning till att jag ville börja spela trummor. Jag minns att jag också var sjukt sugen på att börja spela sax och velade ganska mycket fram och tillbaka. Morfar var amatör-trumslagare och hade ett trumset i stugan. Jag minns att jag fick prova det en gång när jag var typ 6 år. Efter det var jag helt hooked.
Vad var det med just trummorna som fick dig "hooked" på dem?
– Jag tror att det var den fysiska aspekten med att spela trummor. Att slå på något och få direkt respons. Och det var liksom väldigt lite motstånd med att spela trummor. Jag vet att jag provade att blåsa i en sax nån gång när jag var liten och fick inte ut ett endaste ljud. Med trummorna var det bara att grabba tag i valfritt tillhygge och smälla till. Enkelt! Sen var det också kul att jag kunde föra ett sånt våldsamt oväsen på just trummorna. 

Hur går det till när du komponerar och arrangerar musik till Grand Finale? Skiljer det sig från andra band som du är med och komponerar i?
– Det varierar lite hur jag skriver musik för Grand Finale men generellt så sjunger jag väldigt mycket när jag skriver musik. Jag tycker att det är det enklaste och snabbaste sättet att komma åt musik och toner på för mig. Jag fokuserar väldigt mycket på melodi när jag skriver musik, generellt. Om en låt har en stark melodi behövs inte mycket mer tycker jag. Jag gillar när det är sångbart och begripligt, men försöker nog ofta välja ackord och bastoner som kontrasterar enkelheten i melodierna. Jag gillar oftast inte att sitta och pilla för mycket och länge med mina låtar, utan försöker göra klart saker så fort jag kan. Om jag inte får ihop en idé så som jag vill, ganska snabbt, så släpper jag den ofta och går vidare till något annat.
I andra band bidrar jag med melodier och ackord också. Men där får jag nog ofta en mer rytmisk roll och fokuserar på groove's och rytmik, om vi skriver musiken tillsammans. Men det är också väldigt olika.

På Revelj hör man (ganska) tydligt hur det växlar mellan 4-takt och 6-takt. Om man jämför med exempelvis Genesis på 70-talet eller deras tidiga 80-talslåt Turn it on again, där de maskerar och nästan gömmer att det är en 13/8-takt. Är det något du är medveten om att det ska vara tydliga taktändringar eller taktbyten?
– Angående taktarter: Jag tycker att det är kul att använda mig av olika typer av taktarter om det tillför något till musiken. Om det fyller en funktion i en komposition. Jag tror jag gillar mest när jag inte tänker på att musiken håller på att byta taktart hela tiden, när det känns naturligt och inte konstruerat. Alternativt att det märks jättetydligt och blir en musikalisk effekt eller en väldigt tydlig musikalisk gest av det. För mig finns det en viss "macho”-vibb förknippad med att spela musik i udda taktarter, eftersom att det ofta är utmanande och svårt. Nåt som folk gör för att visa hur duktiga de är. Jag tror jag är lite allergisk mot hela den grejen och relaterar väldigt sällan till musik genom att räkna taktslag. Jag brukar faktiskt oftast lägga märke till taktartsbyten och sånt när jag måste notera musik, annars tänker jag sällan på det. Det var inte förrän nu, när du sa att Revelj byter mellan 4 och 6, som det slog mig att man ju faktiskt kan känna den så. På notpappret står den nog bara skriven i 3/4 takt, förutom på några ställen. Och jag tänker nog bara på hur melodin låter när jag spelar den, snarare än vilka taktarter den går i.
Jag spelar i ett band som heter Bone Machine. Viktor Reuter är med på bas även där. Kalle Nyberg och Adrian Löseth Waade spelar klarinett respektive fiol i det bandet och skriver också merparten av musiken. Ibland när jag får ett notpapper av dem på en ny låt kan jag tänka att vi aldrig kommer att kunna spela det, på grund av alla taktartsbyten och galenskaper på pappret. Men när du hör musiken spelas kan det låta som världens enklaste och finaste melodi. Du skulle aldrig kunna föreställa dig att det var 100 taktartsbyten bara i första temat. Det tycker jag väldigt mycket om!

Viktor Reuter
Foto: Marek Ciechowski

Melodierna och riffen går hand-i-hand med trumspelandet. Det är konkret och rustikt (som titeln på skivan anbefaller), dansant men även avskalat. Musiken blandar skörhet och hållfasthet i en underbar blandning.
Malin Wättring och Signe Dahlgreen framför sina saxofon- och klarinettoner med precision och frihet. Det är en stor behållning att lyssna på deras samspel och solon. När saxljuden spricker i frijazzartade bitar så börjar det spritta härligt i benen och en känner spänningen i hela kroppen! Viktor Reuter, med sin kontrabas i högsta hugg, spelar och får fram en snygg och knorrig ton. Det är även där frihet och exakthet i en fin förening. Växelverkan med William och hans trummor är galant. Till en början tyckte jag att gitarren kunde låta lite vid sidan om. Men det är ju så att Joel Fabiansson med sin elgitarr måste komma ut och emellan i tonregristret för att höras tydligt (bra gjort av teknikern Kim Ruiz!). Stundom kan jag få lite Marc Ribot-känningar av gitarren (han som spelade med. bl.a. Tom Waits.) Ljudet och framförandet från Joels gitarr är vackert och härligt att lyssna på i sin transparenta kornighet.

Malin Wättring
Foto: Amanda Adreas




 Du har ju fantastiska medmusikanter på din skiva Rustik Musik, hur kom du i kontakt med dem?
– Ja, det har jag verkligen! Känns så lyxigt att vara omgiven av så grymma musiker och människor, hela tiden! Jag har träffat alla lite här och där. Viktor träffade jag först när vi började tillsammans på Fridhems Folkhögskola 2008. Malin och Signe lärde jag känna på Högskolan för Scen och Musik. Malin gick i klassen över mig och Signe började samtidigt som mig, på hösten 2012. Joel känner jag genom massvis av gemensamma vänner. T.ex. delar han replokaler med Malin. Göteborg är ju en förhållandevis liten stad och vi är inte jättemånga som håller på med detta, så det är nog nästan oundvikligt att lära känna de flesta andra, som gör liknande saker.

Hur tycker du att det är med jämställdheten inom den musikgenre du verkar i?
– Detta är en väldigt komplex fråga som jag tror att jag och många andra skulle kunna ägna en hel bok åt att analysera och problematisera kring. Generellt så hoppas jag att musiker väljer sina bandkompisar utifrån hur de spelar på sina instrument och är som personer, snarare än vilket pronomen de använder. Medvetenheten kring den här frågan har ju ökat en hel del under de senaste åren, vilket känns som en positiv utveckling. Vi får alla försöka se till att det fortsätter så!

Signe Dahlgreen
Foto: Peter Gannushkin

Ser du Grand Finale som ett solo-projekt eller ett band? Hur tänkte du när du bestämde sättningen för bandet?
– Grand Finale har existerat i en eller annan form sedan typ 2011. Med olika musiker och olika typer av musik, så jag ser det nog som ett slags paraply för all musik som jag skriver på egen hand. Jag tänker att det kan vara en piano-trio eller en paradorkester men ändå heta Grand Finale. Planen för hösten är att prova att göra en platta där jag spelar nästan alla instrument själv. Vi får se hur det går!

Rustik Musik är inspelad i Nacksving Studio i Göteborg av Kim Ruiz. Den spelades in den 12-14 april i år 2018. Och den är utgiven av Abrovinsch Records. Nacksving, som också var ett skivbolag under några år, spelade in och gav ut många av västsveriges stora proggband på sjuttiotalet, så som Motvind, Nynningen och Nationalteatern. Alltså, ett namn med stora anor i svenskt musikliv.

Hur var det att spela in i Nacksving Studio?
– Det var så kul att spela in på Nacksving! Det är en av mina närmsta vänner, Kim Ruiz, som har spelat in och mixat musiken åt mig. Jag hade från början en idé om att spela in allt i en miljö som i första hand kanske inte är anpassad för akustisk musik och jag har länge velat göra något med Kim. Jag har hört så många pop-, rock- och punkplattor från Nacksving som låter så sjukt gött och jag tänkte att det soundet skulle passa bra för denna musik. Kim är verkligen en fantastisk och kreativ tekniker som tänker utanför lådan och är supermusikalisk och lyhörd. Jag tycker att denna inspelningen har ett helt unikt sound för sättningen. Kompakt, komprimerat å ganska torrt!
Hur gick inspelningen till? 
– Vi spelade in alla låtar under två dagar, live. Vi lade mycket tid innan vi började spela på att få till ett bra grundljud i alla instrument. Därefter tog vi några tagningar på varje låt. Jag satt själv i ett rum och övriga stod tillsammans i ett anslutande rum med en glasvägg emellan. Vi lyssnade inte så mycket på tagningarna under tiden utan gick mer på känsla. De tagningar som kändes bäst där och då var också de som slutligen hamnade på skivan.

Joel Fabiansson
Foto: Stig-Magnus Thorsén

Skulle du vilja beskriva ljudet/soundet på dina trummor på skivan? För det låter väldigt öppet om dina trummor. Även, som du säger, om inspelningen är kompakt och komprimerad. Eller har det mer med din spelstil att göra?
– När jag pratar om en kompakt ljudbild, i detta fall, tänker jag nog mer volym-mässigt än nåt annat. Alla instrument är ganska jämna i volym, skivan igenom. Det är inte ens så att solist-insatserna sticker iväg så mycket i volym, och det tycker jag får ljudbilden att kännas rätt kompakt. Sen håller jag med dig om att trum-soundet är rätt öppet. Kim jobbade mycket med rumsmickar [Mikrofoner som tar upp rummets akustik. Författarens anteckning.] i studion. Jag har länge varit helt förälskad i hur trummor låter i det stora rummet på Nacksving och det var något vi ville få fram. Sen är jag också väldigt kär i trumljudet på gamla skivor med t.ex. Led Zeppelin och The Who, som ofta låter ganska "rummigt" och öppet. Jag tycker att vi fick till det riktigt bra. Mycket rum men ändå ett tryck, en närhet och en värme.

När jag hörde låten Kung första gången så skrattade jag högt för mig själv och smådansade lite, för det är ju en väldigt (med-) ryckande låt och med, i mitt tycke, en massa humor. Skulle du säga att humor är en viktig och/eller stor ingrediens i Grand Finales musik? 
– Det är faktiskt många som har sagt det till mig. Att musiken jag skriver, både till Grand Finale och i andra band, är snudd på komisk, stundtals. Jag har nog aldrig skrivit musik med ambitionen att den ska vara humoristisk men jag gillar när det finns en lättsamhet i musiken; när den inte tar sig själv på för stort allvar men ändå är seriös. Jag tycker att musik är som roligast när både de som lyssnar och de som spelar har kul. Vidare tror jag att det behövs en del självdistans och lättsamhet för att vara verksam musiker i mitt fält, i allmänhet. Folk kämpar och sliter med projekt som ytterst sällan genererar några riktiga pengar, som är hopplöst svårbokade och som många inte ens tycker om. Jag är snart 30 år och måste varje vecka försöka förklara för folk varför jag inte vill ha fler timmar på mitt extraknäck, trots att jag nog egentligen skulle behöva pengarna. Hela situationen är lite komisk.
Vad menar du med att du "inte vill ha fler timmar på ditt extraknäck"?
– Hehe. Det jag menar är bara att jag gärna vill ha mycket tid då jag inte "jobbar på mitt extraknäck" eftersom att det ger mig tillfälle att utveckla mina musikaliska projekt. Trots att dessa, för det mesta, genererar väldigt lite pengar. Att få jobba med musiken är viktigare för mig än att ha ett mer konventionellt arbete som skulle kunna generera en stadig inkomst. Det kan nog framstå som ett ovanligt val att göra, för många som inte har valt att verka inom den sfär där jag och mina kollegor håller till. Det är ju i och för sig lätt för mig att känna såhär i nuläget då jag har möjligheten att leva billigt, inte har barn etc. Vi får väl se om några år. 

Har/hade du några musiker som förebilder som du tror påverkar ditt sett att spela och komponera?
– Jag har massor av musikaliska förebilder som helt säkert har påverkat hur jag skriver och spelar. Det där är ju något som är i ständig förändring och utveckling, för min del. Under det gångna året har jag lyssnat på mycket musik som jag upptäckte när jag var yngre: Frank Zappa, Led Zeppelin, Queen, Nirvana etc. Min pappa var som sagt yrkesverksam trombonist och arrangör under min uppväxt. Då blev det mycket storband och t.o.m marsch-musik. Det kanske inte hörs så mycket på just denna skiva men de tidigare upplagorna av Grand Finale har flörtat hejvilt med både Count Basie och John Philip Sousa. Allt detta i kombination med min kärlek till vanlig och ovanlig jazz och impro från hela världen har helt klart färgat mitt sätt att relatera till musik på.

Vilka möjligheter ser du för Grand Finale i framtiden?
– Jag ser en massa möjligheter! Jag har t.ex. länge drömt om att få till en mobil impro-orkester. Typ som en parad eller marsch-orkester som spelar nån slags jazz eller impro. Detta band kan vara vad som helst tänker jag. Det vanligare valet vore kanske att ha ett band för varje typ av musik och sättning som du spelar med men det blir så mycket styr med Facebook-sidor och instagramkonton och e-postadresser så jag tänker att det är smidigare att bara ha ett band. Jag tycker också att det är lite kul om folk inte riktigt vet vart de har en, musikaliskt. Att nästa platta kan komma ut med en jazz-trio eller en marsch-orkester eller ett rockband. Det är gött att kunna göra det jag känner för och inte känna att jag behöver bevisa något eller leverera vad folk väntar sig.

Dessa ord får avsluta denna intervju med William Soovik. Ett stort tack till William för att han ville delta i denna intervju! Jag måste å det starkaste rekommendera att ni lyssnar till hans band Grand Finale och plattan Rustik Musik. De går att lyssna bl.a här






Text och sammanställning: Jonas Persson
Intervjun gjordes via mail under juli och augusti 2018


fredag 23 mars 2018

Intervju med Cell 9



Allvar i underhållningens korta format. Kraftfull rockmusik som kan tala svaga människors vilsenhet. Utövare och betraktare försöker hitta rätt och fel. En glädje i allvaret, ett kraftfullt här och nu.
Kan detta hittas i rockgruppen Cell 9? Ja, jag tror det. Men för att få veta mer tog jag kontakt med Torbjörn Weinesjö och frågade om de var intresserade av att göra en mailintervju för Det Torna Rymd. Det var de och vi gjorde en Messengergrupp där det under januari - mars fördes en konversation. Vad har de att säga om sin musik och vissa saker runt omkring dem?

Cell 9 - Thomas, Niklas, Torbjörn.
Foto: Jens Forsberg

Cell 9 består av Thomas Weinesjö 50 år, som spelar trummor, boendes i Upplands Väsby och till vardags jobbar som yrkeslärare. Niklas Wilhelmsson 48 år spelar bas, bor i Järfälla och jobbar som gymnasielärare. Torbjörn Weinesjö 48 år, spelar gitarr och sjunger, bor i Sollentuna och jobbar som biträdande teknikchef på TV. Här har vi att göra med familjefäder i medelåldern. Inte så spännande kanske? Jo, det är det som är spännande. Att dessa s.k. vanliga människor är arvtagare och förvaltare av den tunga och hårda rockmusiken. Torbjörn och Thomas har spelat med varandra tidigare i grupperna Veni Domine och Audiovision. Thomas har även figurerat i den amerikanska rockgruppen Saviour Machine.

Vad är era första musikminnen?
Niklas: Första musikminnet för mig måste nog vara Elvis. Han var en stor idol när jag var liten. Jailhouse rock och In the ghetto sjöngs det framför min spegel i alla fall.
Thomas: Jag minns tydligt min klasskompis i lågstadiet som alltid, när jag kom dit, spelade Sweet på hög volym.
Torbjörn: Musikaliskt minns jag Beatles, Elvis, Spotnicks och ABBA hemifrån.

Hur bildades Cell 9?
Torbjörn: Vi bildades 2016. Kan ha varit 2015.
Niklas: 2015
Hur kom det sig att det blev ni tre?
Torbjörn: Jag och Thomas har ju spelat ihop i mååånga år och har en kemi som fungerar. Nicke är en gammal kompis och spelkamrat där även kemin finns. När jag bad Niklas att lägga bas på en låt, innan vi formellt bildade bandet, visste vi inte att det skulle bli som det blev förstås. Jag tror man behöver följa upp goda trådar i livet. Lära sig att känna igen vad som sannolikt kommer ge god frukt längre fram. Jag har t.ex. stängt vissa dörrar under samma tidsperiod för att jag inte trodde det skulle fungera. När vi hade lagt en låt med bas så föreslog jag, tror jag det var, att vi skulle testa och repa då jag hade fler låtar i samma fåra liggandes. Där kom Tjompa in och på den vägen är det.

Vilken funktion fyller bandet för er?
Thomas: Cell 9 betyder för mig att jag får hänga med två sköna snubbar och spela tung musik. En musikalisk oas i tillvaron.
Niklas: För mig är Cell 9 en stor del av mitt musikhjärta. En glädje och tacksamhet i livet helt enkelt. Att få vara en liten kugge tillsammans med bröderna Weinesjö är svinkul! Att vi gör det mesta helt förutsättningslöst är en viktig del. En låtidé kan se helt annorlunda ut när den är klar.
Torbjörn: Socialt, att få hänga med bra gubbar i ett band. Det är en del i mitt sätt få uttrycka mig. Berätta om observationer man gör. Tankar som i och för sig kan vara svåra att krympa ned till en låttext, som de flesta ändå inte läser. Det är en rätt otacksam uppgift. Sedan ska jag nog vara ärlig att det finns en något pubertal glädje i att få spela ohälsosamt starkt.
Niklas, vad är det som är så speciellt att få spela med bröderna Weinesjö?
Niklas: Har du hör talas om det tredje hjulet? Nä, det är jättespännande att få vara med i projektet. Känt dem länge och de är djupa pojkar med stora hjärtan. Och våra rep börjar oftast med en timmes babbel om livet i stort och smått. Det kan bli en hel del tramsande. Men det är jag också en bidragande faktor till. Sen har de en otroligt stor musikalisk erfarenhet som jag får ta del av. Kul att utvecklas musikaliskt med dem!
Hur länge har ni spelat tillsammans Thomas och Torbjörn?
Torbjörn: Vi har lirat sen -87 egentligen. Innan dess spelade vi säkert en del i hemmet.
Men -87 får nog vara officiell start.
Thomas: Ja, -87 är rätt.
När du nu förde texterna på tal Torbjörn. Många av texterna, som jag ser det, handlar om människan och mänsklighetens fall. Där den fria viljan kan gå vilse.
Torbjörn: Så är det nog. Ofta handlar texten/texterna om hur mänskligheten ”missar” målet, mig själv inkluderad.
Men låten Touch the sky har en hoppfullhet för dem som har det jobbigt. I den låten finns textraden ”This song is for the weak that will rule in kingdom come”. Hur tänker du/ser du på den delen och ordet ”rule” där?
Torbjörn: Den textsnutten är relaterad till att den siste skall bli först och den förste sist [Här refererar Torbjörn till Matteusevangeliet kap. 20 vers 16.]
Hur skulle ni vilja förklara titeln och titellåten (The Devils Feast) på skivan?
Titeln som lite ruff beskriver hur den onde måste jubla över mänsklighetens tillkortakommanden. Att det ofta kortsiktigt kan kosta lite mer att göra gott men långsiktigt betalar sig mångfalt. Svårigheten att se det.

Hur ser skapandeprocessen/låtskrivandet och arrangerandet ut hos er i Cell 9?
Torbjörn: Oftast skriver jag en form: intro, vers, stick, refräng med melodi. Sedan tar vi låten till lokalen och repar, testar tempon osv. I slutändan kan det låta som en annan låt fast ackordföljder och melodi är i stort sett samma. Sedan spelas det in och själva produktionen tar vid. Det är en skapandeprocess i sig, att sätta ljud och sista delen av arren.
Niklas: Jag tycker absolut att processen är som Torbjörn beskriver. Att jag och Thomas får vara med och tycka till om idén och att det får ta form i replokalen.
Thomas: Nicke var inne på det. Vi skapar låtarna i replokalen tillsammans. Tobbe kan ha ett riff, en idé på en låt. Efter presentationen så jammar vi runt de idéerna och spelar in på t.ex. telefonerna och lyssnar hemma på vad vi gjort. Sedan snackar vi ihop oss om hur vi vill ha det, eller hur vill vi att det ska låta. Sedan träffas vi igen och gör om samma procedur om det behövs. Tror vi att vi är klara så spelar vi in låten och lyssnar hemma.

Som tidigare nämnts så har ju Thomas och Torbjörn spelat tillsammans i Veni Domine och Audiovision, där det var skivutgivningar och turnéer.
Hur var den upplevelsen och vilka likheter och skillnader ser ni gentemot Cell 9?
Torbjörn: Veni Domine, Audiovision och Cell 9 har ju alla likheter i och med att man är i samma segment. Mycket handlar om personkemi. Veni Domine hade både management och skivbolag medans Audiovision hade skivbolag. Cell 9 är helt fristående. Skillnaden stavas nog frihet, men mer jobb med kortare räckvidd. Veni Domine repade väldigt mycket i och med att musiken var lite mer intrikat. Audiovision repade i stort sett aldrig, utan vi sågs till spelningarna och alla skötte sina bitar på egen hand. Vi bodde även spritt över landet vilket försvårade rep-biten. Cell 9 bor i norrort [Stockholms norra förorter. Förf. anm.] så vi har möjlighet att repa. Både Veni Domine och Audiovision hade turnéer om än i mindre skala. Kul erfarenhet.
Thomas: Tobbe sammanfattade det väldigt bra tycker jag.
Thomas, du spelade även med Saviour Machine. Hur skiljer sig det mot Cell 9 och Veni Domine?
Thomas: Saviour Machine handlade mer om, för mig, att öva in färdiga låtar. Medans det i Cell 9 och Veni Domine mer handlar om att sätta min personliga prägel på musiken och trumspelet.
Niklas, vilka andra band har du varit med i?
Niklas: Jag är den som är minst rutinerad i Cellen. Började som sångare 1986 i ett gäng som hette Diciples, där Torbjörn lirade gitarr. Sedan startade jag ett tremannaband som hette Bishop Caps, där jag spelade bas och sjöng. Vi körde eget och några covers. Vi höll på något år runt 93-94. Ett dussintal spelningar men inga skivor gjordes. Galet kul var det i alla fall. Efter det la jag i princip av, tills för några år sen.
Varför då?
Niklas: Var nygift samt valde att spela innebandy på elitnivå. Sedan började jag plugga igen. Och -96 kom vår första dotter. Så pengar och tid blev det lite kort om. Andra fantastiska prioriteringar i livet helt enkelt. Men när messet från Tobbe kom om att förutsättningslöst testa en trio så hoppade jag med glädje på igen! Håller med Tjompa där att få hänga med två sköna snubbar och spela tungt!
För att vara den minst rutinerade av er, så tycker jag att du Niklas har ett väldigt drivet och erfaret basspel, med en väldigt rungande och mullrande ljudbild. Som jag tycker passar alldeles utmärkt i Cell 9 och eran typ av musik.
Niklas: Det tackar jag ödmjukast för! Torbjörn har lyckats fantastiskt bra på skivan.
Torbjörn: Basen på skivan är så som Niklas låter. Som producent är det en glädje att få framhäva bra saker. I motsats till de gånger man behöver dölja saker. Basen är ett lysande exempel på att få framhäva.
Thomas, du nämner tidigare att du vill sätta din egen prägel på spelet i Cell 9 till skillnad från Saviour Machine. Skulle du kunna beskriva det?
Thomas: I Saviour Machine försökte jag öva in låtarna som redan var släppta på cd för att framföra låtarna live.

Har ni några förebilder som påverkar Cell 9 eller er personligen?
Torbjörn: Ja, så är det säkert. Men jag tror att med åldern tänker man inte så mycket på sådana ting som man sannolikt gjorde tidigare. Musikaliska förebilder vet jag inte riktigt vad jag ska svara på.
Niklas: Alla mina förebilder är helt otroligt duktiga rent tekniskt, typ Billy Sheehan och Steve Harris. Jag försöker istället vara så tight och tung jag bara kan, då min teknik inte är den bästa. Övar för lite. Jag likställer mig mer som Cliff Williams i AC/DC. Låter gitarristen göra riffjobbet, vilket Torbjörn gör med bravur, medan jag och Thomas jobbar på det tunga drivet.
Cell 9 - Niklas, Torbjörn, Thomas
Foto: Jens Forsberg
Rockens roll i samhället har ibland diskuterats. Som företeelse, men även ur ett jämställdhetsperspektiv. Den ungdomskultur som nu, sedan länge, har vuxit upp och blivit, till viss del, en del av normen. Vilken bäring kan den ha idag, denna kulturgren som många av oss dras till och älskar?

Vilken betydelse tror ni att rockmusikens roll har i dagens samhälle?
Torbjörn: Jag tror att rockmusiken på sätt och vis har spelat ut sin ursprungliga roll. Den roll som de flesta normbrytare har under sin ”första” tid. Nu förvaltar nog rocken sitt arv mest likt andra företeelser. Det händer inte så mycket nytt inom rockgenren. Även den progressiva rocken är tänkvärt förutsägbar.
Hur ser jämställdheten ut inom eran genre?
Torbjörn: Jämställdheten har nog blivit jämnare, men har ingen riktig koll. Funderar inte så mycket på det i stort vad det gäller rock.
Niklas: Håller med helt! Känns som om det kommit fler tjejer i bandform än förr. Men som Tobbe sa så reflekterar inte jag heller så mycket om vilka som spelar utan mer hur jag gillar musiken. Minns dock Suzi Quatro från när jag var liten. Kanske för att hon även lirade bas.
Är det av större eller mindre vikt att reflektera och jobba för en större jämställdhet inom rocken?
Niklas: Jag har aldrig sett musikval som kopplat till om du är tjej eller kille. Gillar du musiken så lyssnar du på den, oavsett könstillhörighet.
Torbjörn: Som det mesta tror jag att det är en inställning på individnivå som måste justeras för att få till en bred förändring. Jag vet inte hur ojämställt det är i rock´n´rollen, jag vet att Cell 9 försöker behandla alla lika. Alla vet hur svårt det är. Ingen ska känna sig ojämställt behandlad p.g.a. kön i alla fall. Jämställdheten är en rätt komplicerad fråga som jag sannolikt inte kan ge ett fulltäckande svar på. Personligen så brukar min åsikt justeras längs resans gång, ju mer information jag får in och hinner processa. Jämställdheten inom rockmusiken är ingen isolerad företeelse. Det finns sannolikt överallt, mer eller mindre. Jag tycker att alla individer har ett ansvar att det blir jämställt, hur långt det nu går.

Ett svårt men viktigt ämne som en inte fullständigt kan avhandla här. Men vidare värt att fundera över. Intressant det som Torbjörn påpekar ändå, att jämställdheten inom rockmusiken inte är en isolerad företeelse. Men dock, tycker jag, värdefull att analysera.
Men hur ser framtiden ut för Cell 9? Vad kan vi förvänta oss av detta kraftfulla och robusta rockgäng?

Vad händer just nu i Cell 9?
Torbjörn: Vi spelar in ett par singlar för 2018, ser över olika möjligheter för spelningar etc. Vi håller oss flytande.
Hur ser tematiken ut för de nya låtarna?
Torbjörn: Jag tror vi sparar på den tills låtarna är ute. Det mesta berör som vanligt livet, med eller utan Gud.

Med de orden så tackar vi Thomas, Torbjörn och Niklas i Cell 9 för att de ville ställa upp på denna intervju! Åtminstone jag har fått en större inblick i medlemarnas tankar och göromål i detta band. Tack!


Text: Jonas Persson
Foto: Jens Forsberg





måndag 16 oktober 2017

Ellen Andersson Quartet

Foto: Satu Knape

Plötsligt händer det... en ny jazzbekantskap! Vinnare av en Jazzkatt 2017 som årets nykomling, Ellen Andersson Quartet. 
Denna kvartett med standardjazz som utgångspunkt, spelar låtarna med klass och sofistikerad lekfullhet. Vilka musiker! Orkestern består av sångerskan Ellen Andersson, Anton Forsberg spelandes gitarr, Hannes Jonsson på kontrabas och Sebastian Brydniak bakom trummorna. På deras debutalbum ”I’ll be seeing you” gästas de av Peter Asplund på trumpet och flygelhorn samt Oilly Wallace på altsaxofon. Plattan kom 2016 på bolaget Prophone Records.  

Ellen har en väldigt karakteristisk klang på sin röst som är spännande att lyssna till. Hon framför sin sång med en noggrann lätthet, om man nu kan säga så. Det låter enkelt men är samtidigt väldigt precist. Vidare är det en fröjd att höra Anton Forsbergs mjuka gitarrtoner, som färgar och för fram låtarna behagfullt i dessa arrangemang. Sebastian Brydniak spelar rörligt och elegant på exakt rätt ställen. Mycket inspirerande att höra. Hannes Jonsson och hans bas kommer med sina lena och knorriga toner fram extra tjusigt på låten Smile. Mycket elegant! Sedan har vi ju blåsargästerna...vilka lirare! De för fram melodierna och solona med stor skärpa och intensitet. 

Jag är ingen expert på dessa amerikanska standardlåtar, men denna kvartett gör ett stort intryck på mig. Fint, spännande, elegant och roligt! 


Text: Jonas Persson. 

söndag 27 augusti 2017

Nick Cave & The Bad Seeds - Your funeral... my trial [Skivtips]


Musikaliskt ses ofta 1980-talet i backspegeln som pastellfärgat och glättigt. Där hårdrockarna hade stort hår och spandexbyxor. Där radion var popig och förflyttad till (M-)TV. Men, vi bör emellanåt vrida den backspegeln åt ett annat håll, så att vi kan se, och åter höra, den svärta som speglades i postpunken, doom-metallen och svartrocken.Med bl.a. band som Sisters of Mercy, UK Decay, Fields of the Nephilim, Candlemass, TT Reuter, Bauhaus och Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds. 

Nick Cave & The Bad Seeds gav ut Your funeral... my trial i november 1986. Albumet bestod av två 12-tums ep-skivor med totalt åtta låtar. 

Ett album där den skeva musiken subtilt tränger sig på med vemod, sorgsenhet och en gotisk berättaranda.
Nick Cave har här skrivit sex av de åtta låtarna (en av de sex låtarna har han skrivit tillsammans med Mick Harvey). De övriga två låtarna är skapade av Anita Lane och Blixa Bargeld (Stranger than kindness) samt Tim Rose (Long time man). 
Skådeplatserna för låtarna kan vara avlägsna mörka städer, flodbäddar eller gyckeltåg. Men oftast är det inne i människans melankoliska och vemodiga sinne.
En given plats i samlingen? Foto: Jonas Persson



Musiken och sången kan låta skev och vagt ihopsatt. Det är knappt styrfart emellanåt. Men med ett aktivt lyssnande så märks det att limmet i låtarna är finurligt ditsatt. Slump eller ett hantverkskunnande av producenten och teknikern Flood, eller musikaliskt duktigt band som kan låta sig styras av Nick Caves infall i framförandet av låtarna? Det är nog både och i detta fall. Rätt tid vid rätt plats och med rätt låtar och rätt musiker. Men en viktig sammanhållande länk på denna dubbel-ep är musikern Mick Harvey, vars multi-instrumentella talanger färgar musiken med en blandning av punk, blues och skev varietémusik. Harveys insats märks extra tydligt i låten The Carny, där hans orgel och piano spelas i en enkel men effektiv tretakt, samt för punksammanhang ovanligt intrikata xylofon-inslag. 

Nick Caves text och musik är metaforfylld och skitig, melankolisk och vacker, samt med en romantisk svärta av sällan skådat slag. Han för fram, med bluessångarens berättartradition, låtar som blir till filmisk musik noir. 

Text: Jonas Persson 

söndag 11 juni 2017

Politik med F! på Spånga IP


Victoria Kawesa från Feministiskt Initiativ talar på Politikerveckan i Järva.
Det är den 10:e juni och jag och min farsa tar oss till Spånga IP. Det är nu dock inte för något idrottsevenemang vi är där. Det är faktiskt så att Feministiskt Initiativ har sin dag under Politikerveckan i Järva. Eftersom det är den första dagen under denna politikervecka, så får vi oss ett öppningstal av Alice Bah Kuhunke. Hon pratar om mänskliga fri- och rättigheter, hot mot demokratin genom de våldshandlingar som sker både på nära och långt håll. Vidare nämner hon "demokratiska klyftor" som är en verklighet i Sverige. Det är lågt valdeltagande i många socioekonomiskt utsatta områden. Så, att det anordnas en politikervecka i Järvaområdet i Stockholm är ett alldeles utmärkt initiativ!
Efter det tar vi, jag och farsan, oss en korv samt en kopp kaffe. Vi tar oss sedan till en mindre scen där det ska hållas en debatt/samtal med temat "Sviker feminister kvinnorna i förorten?" Detta var på förhand en mycket intressant programpunkt som jag hade sett fram emot. Men tyvärr införlivades det inte. Bl.a. genom teknikaliteter som att ljudet från den stora scenen tog över volymmässigt. Så farsan som är döv på ena örat hade nog väldans svårt att hänga med. Även jag med båda öronen intakta hade det svårt. Sedan tycker jag att jag inte fick några svar på frågan om feminister sviker kvinnor i förorten. För det är här jag skulle vilja ha svar, eller riktningar hur en kan tänka. Jag själv kallar mig feminist (är även medlem i F!) och ser ett verkligt (och teoretiskt) problem om hur vi ska komma bort från machokulturen, våld i hederns namn osv. Det avslutades dock med en viktig poäng: att kräva sin rätt (som kvinna) är både provocerande och farligt. 
Innan jag lyssnade på avslutningstalet av Victoria Kawesa så skjutsade jag hem farsan. Är man 86 år så orkar man inte hur mycket som helst. Dock hade vi ett litet kort givande samtal, han och jag, om klass och jämställdhet då och nu. Kontentan från honom blev att det "är ju gubbarna" som måste ändra sig! 
Victoria Kawesa, som är uppvuxen i Järvaområdet, vet vad hon pratar om när hon nämner att politikerna måste jobba på att få bort rasism, våld och antifeminism från vårt samhälle i allmänhet och i "orten" i synnerhet. Feministiskt Initiativ, med deras feministiska och antirasistiska agenda, har en viktig del och plats i denna svenska politiken och det framför Victoria Kawesa med emfas och med all rätt.
Frågor som jag får med sig är: Varför använder män våld? Varför hamnar visa unga män/pojkar i kriminalitet? Hur hittar jag svaren på dem? Jag vet inte...

Tack till Global Village, den partipolitiskt och religiöst obundna förening som står bakom politikerveckan i Järva!

ps. Här kan du läsa varför F! bojkottar Almedalen.

Text & bild: Jonas Persson

torsdag 20 april 2017

Water Boogie System - Year Of Silver [Lyssningstips]

                      


Detta måste ni lyssna på! Water Boogie System och deras nya inspelning Year Of Silver.
Det är elegant uppkäftighet, där ordet 'blandning' ofta kommer upp när jag ska försöka beskriva deras musik. De blev krönta till årets jazzdebutanter 2012 (året efter de bildades samt när de gav ut sin EP) av Sveriges Radio och deras debut album Greetings (från 2014) var nominerad till årets jazzalbum på Manifestgalan 2015. 

Water Boogie System, från Göteborg, är ett band som lockar, gör motstånd samt litar på den musikaliskt intresserade människan. För när du lyssnar på Water Boggie Systems senaste inspelade alster, Year Of Silver, så måste du engagera dig. Jo, du kan säkert ha det som bakgrundsmusik till hushållsbestyren, men då förlorar du och musiken en massa på det. Vad du skulle kunna göra dock, är att lägga ifrån dig diskborsten och dansa dig glad och skev till denna musik. I alla fall emellanåt. Andra stunder måste du sätta dig ned och koncentrerat lyssna och, som sagt, engagera dig. 

Detta band blandar om friskt i den musikaliska grytan. Musiken är hoppigt synkoperad, varm och jazzig, kyligt avantgardistisk, konstnärlig och humoristisk. Det finns softa jazzbasfigurer, synttpopgester, frijazztendenser m.m. Men framför allt: det är Water Boogie System i all sin prakt! De tar (tror jag i alla fall) sina musikaliska ideér, oavsett vilka, och komponerar ett respektlöst musikaliskt äventyr i framåtskridande anda. Ta öppningsspåret, tillika titellåten, som exempel. Den byter riktning ett antal gånger med underbart resultat. För att sedan gå in i låten RPD som är en starkt driven låt med underbara synkoper och blandade små undertoner av Laurie Anderson och Frank Zappa. Och när låten Herne Hill kommer ut genom högtalarna måste jag verkligen lyssna noga. Virveltrummans komp är driven och återhållsam i samma andetag. Men låten flyter fram i takt- och tempoblandningar som är väldigt intrikata! De har en ljudbild som jag skulle vilja kalla för retro-modern. Igen denna blandning, av då och nu, som de gör till sitt eget. 
Favoritlåt då? Ja, det finns många (åtta allt som allt på skivan) att välja mellan. Men just nu är det nog låten But Why? som blandar stillsam vackerhet med frijazzdoft! 

De som gör denna underbara musik är:
Karin Verbaan som sjunger underbara sångslingor samt spelar synt; William Soovik spelandes på sina trummor med både vackra, sofistikerade och humoristiska anslag; Jonathan Albrektson som spelar klaviatur med bravur och inlevelse; Viktor Reuter på kontrabasen som hoppar mellan popig punk och jazz i en handvändning av sällan skådat slag. 

Så, sök upp deras musik (den finns på Spotify och Soundcloud) och njut och bli hänförd! 

Text: Jonas Persson